Försvarsnordism

Så här på Finlands självständighetsdag ska detta inlägg handla om Försvarsnordism som SvD:s ledare benämner det. Inte minst för att jag till hälften är finsk i kropp tillika själ, finsktalande samt innehar medborgarskap i Österlandet. Utan snarare för att jag är nordist och att Claes Arvidsson som skrivit ledaren lagt sig på en löjligt låg nivå.

Hans ledare tar upp misslyckandet att tidigare forma ett dylikt förbund. Detta berodde på andra världskriget och det efterföljande kalla kriget. Något som inte hör till vanligheterna. Vilket medförde att NATO hade en stark roll med Amerikas Förenta stater som stort stöd i ryggen. De ville till varje pris att Europa inte skulle bli kommunistiskt. Men NATO idag när Warszawapakten är död och begraven?

Sverige har aldrig varit riktigt neutrala utan har faktiskt haft nära och högst inofficiella kontakter med våra grannar. Vilket även finns att läsa i en SvD-artikel, ironiskt nog. Vilket är högst bakvänt. Idag när vi officiellt ska hjälpa varandra genom bland annat EU-fördrag. Så har vi inte fler än två aktiva flygbaser. Resten är nedlagda, likaså förråden. Hur insatt är insatsförsvaret om de måste släpa med sig allt de behöver land och rike runt från centrallagret i Arboga?

Om vi skulle få understöd i framtiden, var ska de husera?

Om Sverige och Finland varit med i NATO hade det snarast stuckit i ögonen i Sovjet. Hur hade det sett ut om två motpoler varit grannar? Som det delade Tyskland eller nuvarande situationen i Korea? Det var nog helt enkelt bäst att vara mittemellan och att Åland förblev demilitariserat. Som idéer att Sverige skulle skaffa egna kärnvapen var bäst att de skrinlades. Ingen går och gnuggar sådant i ansiktet på den största knutten i baren. Mycket bättre att lägga pengarna på att försvara sig mot dessa istället.

Tillbaka till Island, de kan minsann. Trots att de är och var NATO-medlemmar gick de i krig med ett annat NATO-land, Storbritannien. Torskkrigen som de hette, ledde till skottlossning och rammningar mellan Brittiska flottan och Isländska kustbevakningen, Landhelgisgæslan. Som även står för Islands försvar, sjöräddning, sjöövervakning.. Ja allt. Till skillnad mot svenska kustbevakningen som finns där mellan marinen och sjöpolisen, halvt desperat letar någon form av nisch och bekräftelse. Precis som Sverige eller vilket annat land som helst övervakar Island sitt territorium med radar, Loftvarnarkerfið heter det. Inga konstigheter.   

Ingen dog och det fick ett fredligt slut. Island hotade med att stänga NATO-flygbasen Keflavík och Storbritannien stod i schack matt. Gissningsvis togs inte detta beslut i house of commons utan ”over there” med tanke på Islands strategiska läge.

Det finns en rad saker som skett i Nordens tecken, inte minst Sveriges vanligaste jaktammunition den ”Svorska” 6,5 som nyttjades av båda försvarsmakter. Långt innan 5,56 och 7,62. För att inte nämna passunion, valuta med mera.

Sverige ska inte bli NATO-medlem. NATO har tappat sitt syfte och trenden är ”pooling and sharing”. För att nyttja ett tvättmaskinexempel som i förra inlägget. Handlar det om att fler länder delar på samma resurs för att spara pengar. Flera boende delar på en tvättmaskin, tvättstuga även kallat. Jag tror som läsare ni redan förstått, inte behöver gå in på vilka problem det kan medföra.

Sverige ska tillsammans med sina Nordiska grannländer utforma ett förbund. Då krävs det att man släpper sargen och inte sitter fast i gamla spår. Att vi råkar ha nyttjat samma patron en gång i tiden, är ett slag i luften.
I verkligheten så har USA inte några intressen i Europa längre samt är skuldsatt över öronen. Det är dags att vi, som förr står på egna ben. 

Obemannad (ej farkoster)

Istället för att plugga inför en tentamen i marknadsekonomi. Så läste jag Riksrevisionens rapport över bemanning av de nya insatsförbanden inom marinen och flygvapnet. Rapporten (RiR 2012:18) eller en kort sammanfattning finns att läsa på Riksrevisionens hemsida. I den står att finna vad samtliga kritiker till Regeringens proposition 2008/09:140 sade innan den klubbades genom i Riksdagen. Vilket jag även var ihärdig motståndare till. Det är synd att man får läsa det jag (och andra) skrev för två år sedan faktiskt blev till verklighet.

Hela saken är en fars från början till slut och togs upp som ett exempel av mig i en Newsmill artikel angående demokrati. Då denna reform genomfördes med endast tre rösters majoritet. Partipiskan har dessutom gått hårt då samtliga röstade som sitt parti. Vilket är synd då det förlöjligar personvalssystemet. Det är mer spännande med argument och debatt i sakfrågor än att partier kastar lort på varandra. Litet plus är dock att vi kan se hur våra folkvalda väljer att lägga sin röst. I Europaparlamentet är det dock hemligt.

Österrike ska hålla en folkomröstning i januari 2013 om att införa ett liknande system som Sverige. Deras omställningsdebatt påbörjades redan innan den i Sverige. Även om det vore magstarkt att kalla det som vi hade här för debatt.

Till rapporten igen. Så försvaret kan inte göra det som behövs, samtidigt. Det vill säga utbilda, utföra och vila. Man har för få människor, fel kompetenser och vid bortfall såsom sjukdom, föräldraledighet står allt still. Det går inte ha kläderna på sig som för tillfället snurrar i tvättmaskinen för att förenkla det hela. Kortfattat har man inte några ekonomiska resurser att anställa folk. Därtill som parentes ska det köpas nya Super-JAS inom given budget. När man redan nu inte ens kan bemanna det man redan har.

Försvarsministern Karin ”Bill&Bull” Enström, delar givetvis inte det som speglas i rapporten. Likaså delas inte Försvarsmaktens åsikt om antal nya stridsflygplan 60-80 jämfört med politikernas mål med 40-60. Samtidigt ska man demontera ”gamla” Gripenplan för att ta delar till det nya, hyra ut plan till Schweiz under tiden så de kan utbilda flygförare och mekaniker. Vilket gör att det inte kommer finnas mer än enstaka plan tillhanda under en kritisk tidsperiod. 

Kanske räknas det iskallt med att det är lugnt, då man ändå saknar bemanning? Hade Isaac Newton varit försvarspolitiker hade nog mörkat det berömda äpplet han sägs a släppt fallit mot marken. Istället för att grubbla mer på detta försökt hävda att så inte alls är fallet eller att han inte delar åsynen att äpplet verkligen föll. I försvarspolitiken är tydligen allt möjligt.

Just att det är flygvapnet som behandlas gör det lite extra intressant. Särskilt inom stridsledning saknas det folk och detta är just den dagliga skarpa driften. Att övervaka svenskt luftrum mot kränkningar. Dessa Fragglar i berget är en rad saker som tillsammans med marinen skiljer markant från armén. Genom att flygvapnet alltid är insatt och således alltid mer eller mindre bestått av insatsförband. Likaså marinen som tidigare haft sjöräddning som bisyssla (numera ligger ansvaret hos Sjöfartsverket). 

Idag är det bara en försvarsmakt, dock sitter skillnaderna i väggarna. I armén har flygvapnet alltid varit försvarsmaktens sladdbarn som bara glider runt i skinnjacka med en colaburk i handen. I flygvapnet brukar man istället säga att armén är bakåtsträvande, fyrkantig och enkelspårig. Flygvapnet har alltid varit i teknikens framkant och kanske tilltalat en viss typ av människor. Således har det präglats av ständig utveckling, prova sig fram, analysera. Lite kaizen över det hela med avvikelserapportering för att förhindra incidenter eller olyckor. Detta går inte ihop med att försöka forcera på ett armésystem med tidvis tjänstgörande.

Som ett exempel. På min tekniska värnpliktsbefattning gick det två gruppchefer, två fordonsförare, ett för mig okänt antal jägare samt 200 bevakningssoldater. Detta i händelse av skymningsläge eller ofred. För att inte tala om andra viktiga befattningar som sjukvårdare eller kock. Saknas dessa är resten överflödiga. Alltså beror det på vilken kompetens som saknas eller vem som är saknad i rullorna. Inte minst de som finns på fler än en plats. En bevakningssoldat hit eller dit spelar inte så stor roll, någon specialist högre upp så har man grava problem. Det är där Försvarsmakten är idag. Samtidigt kan specialister vakta förråd som vilken annan soldat som helst (been there done that). Vilket de även för göra, fylla ut för andra, gå högvakt med mera. Folk med den lönen de har kan de sträckas sig när de får göra något som intresserar dem. Gör de andra för dem ovidkommande saker kommer de att säga upp sig.

Förr kallades detta grå arbetskraft, när man hade värnpliktiga som skötte bisysslor. Malajer var de som inte kunde krigsplaceras utan sattes att göra andra uppgifter på förband. Som att tvätta bilar, skjutsa runt folk och så vidare. Numera verkar det vara en återgång till det. Istället för detta 00-tals interimsförfarande med upphandlingar överallt kanske kan sätta kockar i köket igen. Problemet idag är att det saknas personal till att göra detta. Då de är upptagna med sina riktiga befattningar.

De tidigare nämnda fragglarna i berget skiljer exempelvis markant mellan marinen och flygvapnet. Detta var uppe på tapeten i Värnpliktsnytt 2008. Numera nedlagd tidskrift men det finns en diskussionstråd på SoldF som behandlar ämnet. I flygvapnet har de som tittar på radarskärmen varit yrkesofficerare, inom marinen värnpliktiga och civilanställda. Vilket kan vara ett tecken på det säkerhetspolitiska vakuum som rådde under 90-talet. Därtill olika garnisoner som antingen valt att hyra in exempelvis Securitas som bevakning eller de som kört helhjärtat på bevakningssoldater.

Själva rekryteringen fungerar, nåja. Efter totalt tre år i Försvarmakten hade jag varit tvungen att göra om GSU/GMU och läsa ett år till specialistofficer om saker jag redan lärt mig under värnplikten. Detta om jag valt att bli officer. Nu blev det uppenbarligen inte så.
Fullständigt ogenomtänkt och passar inte i verkligheten. Detta har gått för fort men verkar symptomatiskt för samhället idag.

Men jag är inte bitter.

Det första

Det första

Äntligen, som Gert Fylking klämkäckt uttrycker sig. Detta har varit efterlängtat för en del, mitt första publika blogginlägg utanför INTJ Forum. Detta hade inte tänkt bli så långt. Jag är hemskt dålig på att uppdatera men jag hoppas det finns någon form av djupare innebörd i det som skrivs här.

Detta första inlägg är ämnat i skrivande stund rådande bakgrundsbild. Min vän står i en gammal rostig järnvägstunnel, en upplagsplats närmare bestämt. I dessa lagrade man reservlok och omformare för reservmatning av kontaktledningsnätet. Omformarstationerna tillgodosåg detta i vanliga fall. Dessa är sedan den gamla goda tiden insprängda i bergrum. Även om man nu på senare tid inneslutit dessa i högst ospännande betongkaserner. Infrastrukturministern är på plats och inviger, kan man läsa på Trafikverkets hemsida. Inte långt ifrån den avbildade upplagsplatsen.

Årets alumn 2012 på Linköpings universitet, Melker Becker känd från SVT. Förevisar ett beredskapslok från denna svunna tid i Youtube-klippet nedan. En intervju finns på LiU:s hemsida.  


Cirkeln är sluten.