En tillbakablick. Värnplikten, ett Stockholmssyndrom

Så här årets sista dag kan det vara kul att damma av bloggen med en liten tillbakablick. Den 18de december 2014 muckade jag från Finlands försvarsmakt, det är 10 år sedan. Denna blogg har främst kommit att vara en dagbok från den tiden. Så det har blivit lite av en tidskapsel från en svunnen tid. Vilket även visar på tidshorisonten man får ha över försvars- och säkerhetspolitik. 

Jag hade tänkt att lägga upp detta ett datum närmare den 18de eller kanske rent av den 20de. Dagen då årets kull värnpliktiga muckade i Finland. Men bara under denna tidsrymd fram till nu hände något oväntat. På juldagen gjorde myndigheterna i Finland en bordning av Eagle S. Ett tankerfartyg som tillhör den skuggflotta som Ryssland använder för att frakta olja och därmed runda sanktioner. Dessa fartyg är inte sjövärdiga, oförsäkrade och kan vid olycka leda till enorm miljöförstöring i Östersjön (och andra platser där de seglar). 

Dessa fartyg har dessutom svårt att hålla ihop och verkar tappa basala saker som sitt/sina ankare över viktiga kablar i Östersjön. Kort tid innan gjorde Yi Peng 3 detsamma. Det går att tramsa, testa gränser och säga luften är fri. Men nu tröttnade alltså Finland på dessa dumheter och klassiskt finskt manér tog itu med det koncist. Vilket är en förebild för oss andra länder i Östersjön, där detta bör ske samordnat. Eftersom det är svart på vitt att dessa fartyg uppenbart inte är sjövärdiga så plocka in samtliga. För att statuera exempel för resten av dessa fartyg att de inte har något i Östersjön att göra.

Östersjön är ett innanhav numera omringat av NATO. Så en blockad av dessa hade varit önskvärd. Som under Sexdagarskriget 1967, så stängde Egypten Suezkanalen och 15 fraktfartyg blev fast i Bittersjöarna fram till 1975. Varav två svenskägda fartyg som tillhörde Svenska Ostasiatiska kompaniet och Transatlantic. Detta skedde på andra grunder men visar tydligt vilka konsekvenser det kan leda till. 

Något annat som inte riktigt var på bingobrickan 2014 var Finland och Sveriges NATO-anslutning. Även om diskussionen tilltog efter Rysslands första invasion av Ukraina. Här var Finland återigen heta på gröten och närmast fick bogsera in Sverige i NATO. 

I 2017 återtogs även värnplikten i Sverige efter ha legat vilande sedan 2010. Numera positivt att den inte tar hänsyn till kön utan gäller både kvinnor och män. Norge var dock föregångare och införde detta redan 2015. Andra länder i Europa talar även om detta så som Tyskland och UK m.fl. Finland har varit det enda land i Europa som haft ett försvar idag som ska ta hand om en fullskalig invasion av en stormakt. Sverige har likt en anorektiker bantat bort detta till någon expeditionär förmåga, kallat Afghanistan-doktrinen att Sverige försvaras bäst någon annanstans. Detta i likhet med många andra NATO-länder gjort långt tidigare. 

Idag faller Afghanistan tillbaka i en medeltida teokrati efter USA närmast kaosartade utträde 2021. Även en världsomspännande pandemi 2020 som visat stora brister i civilförsvaret. Att Europa och större delen av världen fått sig en återställare och måste ta tag i detta. Bara en sådan sak som att skyddsrum är lika exotiskt koncept som Systembolaget för många utlänningar. Civilförsvar är i stort sett bortglömt och förbisett av de flesta utom få. Finland och Sverige har ett starkt arv från kalla kriget och goda bergarter att bygga detta i. Israel som ständigt levt med krig i sin vardag, har bunkrar i betong i parker så folk lätt kan fly till vid överraskande raketangrepp. Därtill har byggnader och i även själva lägenheterna i sig skyddsrum man kan söka skydd. 

Detta är i stark kontrast mot sina granne, som trots herrejösses mycket i bistånd, ett helt eget FN-organ. Bara misslyckas med allt och inte klarar att skydda sin egna befolkning. Även utövar terror mot civila, så som sina egna som deras grannländers. Men detta är bara en del i krigföringen, för terrorstater i världen är människor bara brickor i spelet. Vilket även kan ses i Assad-regimens fall och Rysslands hastiga utträde efter beväpnade grupper snabbt fick bollen i rullning i Syrien. 

Vi får heller inte glömma bort att vi människor är människor. Vi tar inte alltid rationella beslut, vi får leva med att vi är mänskliga. Vi får även ha i bakhuvudet att andra människor ser inte vissa andra människor som människor. Vi får inte heller se våld som något dåligt. Då vi ibland med våld upprätthålla vår ordning till ett fritt liv. Att tycka och tänka som vi vill, vi får inte släta över detta. Det är få människor i världen som har det som oss. 

Vi har länge haft denna lyx att slippa behöva tänka på detta. Det är därför bra att man skickat ut handboken "Om krisen eller kriget kommer" och du har lyxen idag att kunna förfasas över att din kissemiss eller söta doggo inte får följa med till skyddsrummet. Vi i Sverige har haft denna frihet i 200 år. Men vi får inte glömma att det finns de som vill oss ont och att du, som civil som far illa först. Detta minns man tydligt i Finland, och om inte det så påminns man om det överallt i samhället. I Ukraina sker detta dagligen i detta nu.  

Det finns trotsallt en stor försvarsvilja i Sverige, som är i topp i Europa efter bl.a Finland. Försvarspolitik har fått ett starkare och bredare allmänintresse. Saker och ting talas det om helt öppet. Försvarsmakten idag redovisar sin operativa verksamhet även saker som tidigare ansågs som otänkbart för 10 år sedan. Som att man idag fotograferar flygplan från främmande makt och helt öppet redovisar detta på nätet. På gräsrotsnivå togs det fram märket "Försvarstwitter" och pengarna från detta skänktes som hjälp till Ukraina. Politiker- och mediaklägget som gärna sätter agendan och diskursen var inte helt nöjda med detta. Vilket var lite som en flashback till 00-talet då försvarspolitiken nått sin absoluta bottennivå.   

Det var under denna tid som försvarsdebatten förekom som en skuggverksamhet på fristående bloggar. Då traditionell media ofta ignorerade detta. Det var även i detta vakuum de största nedskärningarna skedde och slutligen även värnplikten avskaffades 2010. Det var på Twitter och Newsmill som försvarsdebatten demokratiserades och fick komma till tals. Newsmill var något revolutionerande där gemeneman fick komma till tals i artiklar om vad den tyckte var viktigt. Det var här försvarsdebatten kunde föras. 

Så som en tillbakablick, inte på detta år, inte 10 år tillbaka. Utan till 2010. Eftersom Internet aldrig glömmer kommer en artikel av mig hos Newsmill, hämtad genom Wayback machine. Till den tid då försvars- och säkerhetspolitiken var som allra mörkast. När även de mest mörkblåa moderaterna förstod att de blivit rövkrängda av Reinfeldt. En spännande tid. 

Men först vill jag önska er alla ett riktigt Gott Nytt År och med hopp om ett framåtlutat våldsmandat, för fred på jorden.        

Värnplikten, ett Stockholmssyndrom

För några veckor sedan har värnplikten officiellt avslutats i Sverige. Som har varit både älskad och hatad av svenska män eller rentav hyst en känsla av hatkärlek.

 

Publicerad: 2010-07-19, Uppdaterad: 2010-07-19

 

Nedan följer erfarenheter från mina sammanlagt 3 år "på golvet" inom "firman" och hur diverse försvarspolitiska beslut tett sig i min verklighet.

Jag tillika samtliga män i Sverige har haft en stor klump i halsen någongång i våra liv.

Vi visste att det nalkades mönstring men inte riktigt vad som väntade. För min del har dock alltid sambandet med Försvarsmakten varit naturlig. Då jag är född i mitten på 80-talet och uppvuxen i Stockholms inre skärgård. Stridsbåtar, stridflygplan och "bananhelikoptrar" var då en del av vardagen. De syntes men framförallt hördes under dygnets alla timmar. Inte blev det bättre av att far var med i hemvärnet och hade en mängd militära böcker hemma. Innan läggdags låg jag och bläddrade i dem med stora ögon. Jag läste om hur man renar vatten, hur man bygger skydd av möbler och håller sig varm. Jag visste vad det var när hesa Fredrik skrålade måndagar, vad det innebar och var närmaste skyddsrum låg. Hände det en olycka skulle man slå 90000 på den beiga Diavoxen i köket. Allt detta innan jag knappt börjat skolan för jag trodde på allvar att något skulle ske. Ute i samhället såg jag pansarterrängbilar fulla med grönmålade män utklädda till buskage. Tog man vägen genom Myttinge och Rindö till Vaxholm stod det haubitsar på rad som tacksamt fick ett mål att följa när bilen jag färdades i passerade. När mor och jag skulle hämta far från ett hemvärnsmöte, kom vi in i en lokal där alla hade sin skyddsmask på sig. Troligtvis hörde ingen vad den andre sa på mötet och detta kan te sig lustigt idag. Dock som liten knodd var allt detta mycket skrämmande att uppleva. Jag tyckte inte alls om detta, jag ville bara ha fred utan några läskiga gubbar i krigsmundering.

Minnen från Finland

Inte bara i Sverige var det så, utan även i Finland. Då mor är finska har jag släkt i finska lappland, vi åkte ofta dit och hälsade på. Även där var den militära närvaron högst påtaglig. Under varje resa genom Finland hände det att vi fick köra om militära fordonskolonner som höll en inte allt för hög hastighet. Inte bara det utan fick även se stackars rekryter vars fortskaffningsmedel bestod av velociped.

Väl uppe i finska lappland fanns det otaliga lämningar i skogarna efter krigen. Mitt i samhället där släkten bor löper en kedja draktänder, vilket är en del av en stor försvarslinje som löper genom hela Finland. Orten är huvudort i kommunen men det har inte alltid varit så. Huvudorten som delade kommunens namn har jag aldrig varit i. Den ligger fortfarande på fel sida gränsen i nuvarande Ryssland. Rakt över det gamla rostbruna järnvägsspåret dit sträcker det sig ett stängsel. Efter detta tar ingenmanslandet vid, rör man sig där blir man skjuten enligt morfar.

Hos Pliktverket

Jag blev 18 år gammal kom pliktverket som ett brev på posten. Klump i halsen. Värnplikten hade diskuterats från högstadiet och under gymnasietiden. Det var något naturligt och alla ville egentligen slippa. Föräldrar och farföräldradrar hade drömskt suttit och berättat om hur det var när de blev inkallade. Far var fjälljägare på K4 i Arvidsjaur, han förfrös fötterna. Lät lagom lockande tyckte jag även om min far idag inte har några egentliga men av det hela. Det var bara fylla i brevet att man inte hade några allergier och skicka tillbaka till pliktverket.

Så slutligen kom en isande kall och nattsvart novembermorgon. Det var blott några få minusgrader men en sådan äckligt blöt luft som gick genom kläderna och kändes ända in på benmärgen. Den fuktiga luften hade lagt som frost på marken och på Roslagsbanans kontaktledningar. Jag och min far som erbjöd mig skjuts mötte nedfällda bommar vid en övergång. Hundra meter bort stod tåget stilla i ett skådespel av blixtrande och sprakande från strömavtagaren. Vi fick ta en annan väg.

Väl framme hos pliktverket vid Näsby slott. Kom jag in möttes jag av en ung man i min ålder, med bakåtslickat hår. Som redan vid vakten lät ängslig och sa att han ville slippa. Jag himlade med ögonen och tänkte att han kunde spara det till psykologen, istället för att hindra kön. Jag hade läst på brevet som skickats till mig att ta med mig ombyte och mina gymnasiebetyg.

Vi väntade, några var sena på grund av tågen. Vi satte oss i ett rum tittade på film om försvaret. En skåning talade att vi skulle göra vårt bästa och att de var väldigt hårda. Vi fick gå in i en datorsal och göra olika inskrivningsprov. Sedan delades vi upp. Jag gick till en läkare som sa att jag var fullt frisk. Väntande, fick sedan dra i stången, isokai-maskinen. Jag fick prova två gånger och drog en två. Jag hade fel teknik var svaret. Systern sa dessutom att jag skulle slippa få cykla och hon uppskattade en siffra. Redan här började jag tvivla på hårdheten som skåningen hade talat om. Ännu mer väntande och det blev syn- och hörselundersökning till slut. Jag har både felfri syn och hörsel så det var nog det enda jag hade MVG på den dagen. Sedan blev det en ännu längre väntan på psykologen. Väl där fick jag prata om saker i mitt liv, att jag inte var allt för pratglad, rent av en enstöring. Mer en lönnfet datornörd och antihjälte, bara de tjocka glasögonen som fattas. Jag tycker inte om att skada människor och var djupt ångerfull över att golvat min mobbare i sjätte klass. Jag är lugn som en filbunke och jag sa att jag inte var så sugen på lumpen. Men i en följdfråga poängterade om jag inte visste om det var bra eller ej. Samtalet hos psykologen drog ut på tiden och jag var hungrig.

Sedan var det en ytterligare väntat tills jag fick komma till inskrivningsförrättaren. Jag hade inga högre tankar och ville bara äta. Hon var dock eld och lågor och sade att hon hittat den perfekta tjänsten för mig. Jag tvekade och undrade vad som fanns att välja på. Hon visade lite snabbt och sa att de absolut inte var något för mig. Jag fastnade för en tjänst, menig i Armén. Som lät väldigt mycket MacGyver. Hon sa, nej du ska till flygvapnet och bli furir. Jag insisterade igen men hade inget annat att göra än att ge upp så jag nickade instämmande. Gick ut därifrån. Fick en lunchkupong till pizzerian mitt emot, åt och tog tåget till Stockholms östra.

Nere i tunnelbanan gick jag förbi pressbyrån, jag stannade till och tänkte. Då det inte riktigt gått upp för mig att jag var myndig. Jag är arton nu, ska in i flygvapnet och skjuta ak. Jag kan gå in på pressbyrån och köpa mig en folköl. Som någon slags ironiskt firande. Jag lät bli och vandrade vidare. Jag hade svårt att smälta beslutet, särskilt när jag var så otränad och gjorde dåligt ifrån mig på de fysiska testerna. Jag ville gärna tro att min begåvning överskuggade detta.

Terminerna införs

Mina gymnasiekamrater hade också fått sina befattningar. En överklagade sitt beslut, en annan tänkte göra det men hans regemente han skulle till lades ner. En tredje blev flottist och hamnade på Berga. Flottisten och jag fick våra inryck framskjutna ett halvår. Egentligen skulle vi ha börjat efter gymnasiet. Men efter försvarsbeslutet 2004 skulle värnpliktsutbildningen hamna i "terminer" för att passa det civila samhället. Ironiskt nog blev det tvärtom för vår del. Istället för att börja efter skolan som tänkt fick vi vänta ett halvår.

Jag gick således till arbetsförmedlingen efter mitt sista sommarlov. Ingen ville anställa mig som skulle rycka in om ett halvår. Kommunen satte mig på praktik hos en stormarknad och gav mig 2000kr i bidrag varje månad för besväret. Lagom till praktiken skulle övergå i en anställning var det dags för mig att sluta, för att rycka in. Det kanske var bra det för att stapla varor på en stormarknad fem dagar i veckan var det absolut tråkigaste jag gjort i hela mitt liv.

Dagen D kom i mitten på januari. Tåget till Uppsala, bussen därifrån till garnisonen som var en flottilj till 2003. Snö och kallt. Jag språkade med en annan inryckande när vi gick med tunga steg mot gymnastiksalen. Det skulle senare visa sig att han hamnade i en pluton med nära band till min. Den första tiden var riktigt tung för de flesta. Särskilt de som jag inte ännu funnit glädjen i värnplikten ännu. Men det var nog som tyngst för dem som längtat hit.

Ständigt stå och gå, rätt. Göra om, göra rätt. Detta gnatande om att inte slicka på lyktstolpar när det är kallt. Fältmössa, manöverdon, pistong, ruska lång, gång på gång. Stå upp, sitt ner.

Sova fem timmar, marschera, äta gröt, marschera, skura golv och uppställning. Skidor, GAAASLAAARM!!

Jag likt de flesta andra skulle nog kunna skriva en bok om våra egna erfarenheter om detta och det som följa skall. GSU, upphör!

Nu började det hända saker. Befattningsutbildning mot FMTS i Halmstad. Vilket jag tror var det bästa under hela min värnpliktstid. Jag började känna att detta var något viktigt och jag började tycka om det. Jag hade utvecklat en medkänsla med min kidnappare, staten. Vi fick läsa om radiosystem, transmissionsteknik osv. Kvällarna spenderades nere i staden, äta glass, spana damer. Ett dopp i Tylösand, nästintill iskallt i vattnet visserligen. Men jag fick uppleva en stad jag aldrig satt min fot i tidigare. Det var inte bara denna tekniska utbildning som varit mig till gagn personligen. Utan vi fick vara soldater på riktigt, vi ålades ansvar, fick gå skarp "berto". Vakta förråd i mörka småland, leta försvunna personer. Inga befäl som skrek, vi kunde ägna oss åt vår uppgift på vårt sätt men även lära känna varandra bättre. Vi var greppbara direkt och gjorde helt enkelt något produktivt, vi hjälpte samhället.

Vi var inte de ända i där utan vi delade kasern och hade utbildningar med värnpliktiga från andra flottiljer. Även Marinen var med på ett hörn. Som en följd av nedläggningen av verksamheten i Östersund hade all utbildning centraliserats till Halmstad. Logementet brevid vårt huserade flottisterna och vi umgicks en hel del med dem. Även vi flygare, några skulle jag få återse längre fram i "karriären".

Vår plutonchef tittade ner från Uppsala och talade om det nya Nordic Battlegroup eller NBG. Han ville att vi skulle skriva på och det var inte bindande på något sätt. Verkar helt ok tyckte jag och bad om mer information.

Efter sex veckor bar det hem till Uppsala, genast ut på övning. Det var bara att hämta ut väskorna från Halmstad från godsexpeditionen och in med dem i gruppens släp. Detta blev vår första övning i våra befattningar med soldatprov inbakat, visade det sig senare. Två veckor blev det sammanlagt. Lite föda, lukta illa och allmän mental nedbrytning. En i min grupp kastade sitt vapen och slogs med träd, han ville bara hem. Jag satt lugnt på en stubbe med mitt finska manér, beskådade detta och funderade. Vi gick och gick. Gjorde mer än vad jag trodde jag kunde. Jag, killen som alltid blev vald sist i skolgymnastiken. Stånkade på envetet.

Nu var vi riktiga soldater, gruppcheferna befodrades och vi grillade korv. Jag har aldrig sovit så gott.

Efter detta följde en rad övningar på olika nivåer. Jag började tröttna. Vi fick inte göra något utan blågul i krokarna. Pågrund av säkerhetsföreskrifter någon byråkrat på HKV tagit fram. Det spelade ingen roll om vi kunde det vi gjorde bättre än närvarande blågul. De skulle vara där punkt slut, vilket ledde till onödiga enerverande väntetider och spräckta tidsscheman.

Vi värnpliktiga tekniker fick dessutom sitta telefonsupport åt våra befäl som skickats utomlands. De fick inte sakerna att fungera. Vi fick dock inte skickas utomlands för att hjälpa till, även fast vi frågade. "Försäkringsfrågor" var svaret. Det var mycket vi inte fick göra och det kallades "grå arbetskraft". I detta läget tyckte jag det hela var patetiskt och jag gör det fortfarande. Vi fick inte ta eget ansvar för det vi gjorde och vi blev alltid tillsagda var, när och hur något skulle göras.

Efter alla dessa övningar över hela Sverige blev det äntligen muck i december.

Nordic Battlegroup

Första januari började min anställning i NBG. Vilket jag sökt i brist på något bättre att göra.

Jag och alla de andra var del i ett stort experiment. Vi var anställda soldater. Nu var jag med i ett fackförbund för första gången i mitt liv. Vi hade generös lön, bra tillägg under övningsdygn och övertid. Jag fick träffa några av de värnpliktiga jag mötte i Halmstad, igen. De var mina kollegor nu. Detta var en upplevelse likaså. Jag träffade en del "yxor". Som närmast försörjt sig på att åka utomlands genom åren. Hittar de ingen för utlandstjänst, ja då ringer de dem. Jag fick även ta lastbilskort. Men i ärlighetens namn så gick vi mest och drog fötterna efter oss. Dessutom hade vi en rad semesterdagar ingen kunde tvinga oss att ta ut. Under denna tid fick värnpliktskullen efter mig mucka efter halvtid. Bara för att Försvarsmakten skulle ha råd att betala vår semester. Personligen skämdes jag över detta, jag tyckte inte det var rätt på något sätt. Vi gjorde inget ändå och fick betalt för det. Vi kunde inte heller tvingas arbeta med sådant som inte var vår uppgift. Dels var det "grå arbetskraft" för det andra fanns det fast anställd personal som skulle sköta de uppgifterna. Anledningen till NBG överhuvudtaget fanns till var att EU ska ha en snabbinsatsstyrka som skulle kunna sättas in lite varstans i världen. Någon snabb insats var det dock aldrig tal om, då det skulle gå genom ett ormbo av politik innan startskottet skulle gå av. Det skedde inte heller, det var tal om Tchad men amfibie åkte istället.

När detta var slut stod vi alla i en lågkonjunktur. Mina sammanlagt tre år i Försvarsmakten var över. Från att ha sett till att information kommit fram genom elektromagentisk strålning, koaxialkabel och ljusledare. Började jag dela ut morgontidningen.

Pussel och fyrfärgstryck

Hela tiden har jag fått vräkiga påkostade brev i flerfärg från Försvarsmakten om rekrytering, utlandstjänst, ja till och med ett pussel. Beryktade "ÖB the movie" damp ner i brevlådan likaså. Jag tröttnade på detta. Så jag sökte en befattning som specialistofficer. Mot Enköping för diverse prov. Jag fick vatten på kvarn i mina misstankar men jag trodde aldrig det skulle vara så illa. Det var en till person i hela Sverige som sökt samma befattning som jag. På mitt andrahandsval var det sju personer, det räckte inte ens till att fylla hälften av platserna. Det såg riktigt illa ut på många befattningar. Iväg till fystesterna. Klarar man inte 8-8 på beepen är det som sitter ovanför axlarna inget att ha. Vidare till det militära högskoleprovet, MHS-testet.

De har inte hört av sig efter detta och jag hoppas innerligt att jag hamnat i en olämplighetsdatabas någonstans. Så slipper jag all skräppost i framtiden.

Jag vill inte heller vara del av en Försvarsmakt som lägger miljoner på meningslös reklam. Jag vill inte vara del av en Försvarsmakt som marknadsför sig som stekare som åker motorbåt eller poserar framför en skogsbrand. Jag vill inte vara del av en Försvarmakt som får sitt framtida underlag av personal McDonalds ratat. Jag vill inte vara del av en Försvarmakt som gör flash-sidor inte ens de senaste hemdatorerna klarar av. Så jag låter tangenterna gå varma här istället, ty åsikter har jag.

En yrkesarmé har inte visat sig bra någonstans. En fransman jag talade med sa att de funderade på att återinstifta värnplikt i Frankrike. Huruvida detta är sant eller inte, har jag ingen aning om. Uppenbarligen dras man dock med stora vakanser, så även i Sverige. Frågan om man kan införa yrkesarmé på ett "bra sätt" är tämligen omöjlig uppgift. Ingen vet hur det skall göras då det aldrig har gjorts. Att genomföra harakiri utan att det gör allt för ont är en tämligen jämförbart uppdrag. Jag tror ingen har lyckats med det heller.

Jag vill ha en Försvarmakt som är representerad av Sveriges medborgare, män som kvinnor. Jag vill ha en Försvarsmakt som finns tillgängligt i hela riket. Jag vill ha en Försvarsmakt som kan försvara landet i krig och kris. Jag vill inte ha något daltande om grå arbetskraft. Jag vill ha riktig praktik i befattningarna. Jag vill att alla unga skall få möjligheten att växa, känna sig stolta och få en gedigen utbildning. Vad är det för fel på lite tecknat i Anslagstavlan när allmänheten skall informeras? Ett försvar behövs inte endast för väpnade angrepp utan är stor hjälp i katastrofer. I vår nutid har vi sätt hur sårbart vårt samhälle egentligen är. Detta skall genomsyra hela samhället, med skyddsrum, ledningscentraler, livs- och drivmedelslager.

Jag skrattade så jag fick ont i magen när Banverket hade värnpliktiga som skottade spåren. Precis som i forna Sovjet. Libertarianism leder till kommunism uppenbarligen. Detta är ett sätt försvaret skall nyttjas, stöd till samhället. När privata företag åtagit sig uppgiften och misslyckas står vi dock inför ett moraliskt dilemma. Force majeure har blivet mode efter avregleringar.

Värnplikt är ondska?

Något mer som är mycket som är ironiskt med värnplikt. Att tvinga folk till tjänstgöring även om det till och med strider mot FN-stadgar. Kan föra så mycket gott med sig? Jag har inte stött på någon officer som tyckt värnplikt varit av ondo. Istället är det de som aldrig tjänstgjort som inte tycker om det. Liksom jag som finnig tonåring ville ingenting hellre än att värnplikten skulle gå i graven innan det var min tur. Så här i efterhand förstår jag inte hur dum jag kunde vara då. Värnplikten var ett av de bästa sakerna som hänt i mitt liv. Denna ärketyp för ondska, is, hat, gyttja, död och våld är egentligen den bästa vägen för fred. För vem vill bli tvingad ut i krig? Kommer våra framtida politiker tro att det är lika enkelt som datorspelen de växte upp med? Efter påbörjad värnplikt slutade jag fullständigt med Counter Strike, jag vill aldrig se smörjan igen.

Det är dessutom en bro folk emellan. Jag blev själv förbluffad av hur folk av olika ursprung och nationaliteter gärna talar om sina erfarenheter. Bara de senaste dagarna har vi haft amerikaner hemma på besök. De förundrades över vår (numera fd.) värnplikt och talade om hur det var på deras tid i Förenta Staterna. Därtill otaliga gubbar på järnvägsstationer och flygplatser som delat med sig av sina erfarenheter. Även den lokale pizzabagaren från Turkiet fick en drömsk blick när jag sa att jag gjorde lumpen. En lumparepolare berättade även en anekdot när han var till New York på språkresa. Han umgicks inte mycket med fransoserna eller spanjackerna, utan koreanerna. Vilket kan te sig konstigt nu när vi alla ska vara européer och så väldigt lika varandra. Koreanerna hade genomfört sin värnplikt hemma i Sydkorea och han i Sverige. De hade således material till timtals med samtal och utbyta erfarenheter.

Koka kaffe på Skatteverket, inte grå arbetskraft?

Jag har sett en hel del av folk som tycker saker, lattepappor eller vad man nu skall kalla dem. Att värnplikten inte är något bra rent ekonomiskt. Att de som pliktas istället kunde ha arbetat och betalat skatt. Nu är detta helt felaktigt. Många av mina skolkamrater läser på komvux, är arbetslösa, går på bidrag osv. En annan läste en kurs i hela fyra år på universitetet. Mot fyra kurser på ett år, som är den normala studietakten. Vad kostar inte det samhället? All denna ungdomsarbetslöshet hade kunnat stävjas med värnplikt. Då ger man dem erfarenheter, kanske ett körkort eller kunna ta till vara praktik till elektriker, brandman etc. Istället för att ha dessa människor till att koka kaffe på skatteverket.

Så får de lära sig vad de går för, samarbeta, lära sig hjärt-, lungräddning och folkrätt. En rejäl spark i baken och kanske även ett par nya insikter och karriärvägar. Jag vet att många i min ålder och även äldre som skulle behöva detta. Jag vet att jag gjorde det.

Slopandet av plikten var sista spiken i kistan. Nu är det inte bara Moderaterna och alliansen som är skyldiga till detta. Utan även Socialdemokraterna som infört någon form av marknadsekonomi inom försvaret under 90-talet. De har varit nyliberala och konterar runt pengar i ett slutet system.

Försvarmakten är tydligen ett statligt företag eller dylikt, som talar om "kunder" när den säljer sina tjänster till sig själv. Som vanligt, ironiskt nog framstår Vänsterpartiet som försvarspartiet nummer ett. Jag vet dock att jag har större delen av befolkningen delar min åsikt. Även om inte partierna verkar göra det.

Jag läser många av de anonyma bloggare som skriver om Försvarsmakten och kan inte annat än hålla med. Jag är inte anonym och är inte längre en del av Försvarsmakten. Jag är inte heller någon politiker eller mediamogul. Jag har bara tröttnat och kan inget annat göra än att spy galla.

Riksdagsvalet i höst blir blankt, för första gången.

         

                   

fivpl: Muck och om livet i Finland

Detta blir troligtvis det sista fivpl-inlägget. Den första delen kommer vara en liten tillbakablick över året i Finland. Det hade varit bättre att just detta kommit innan nyår, så slipper man nu älta föregångna år nu 2015. Men jag har istället valt att slå ihop det med mina funderingar på förbättringar angående den finska värnplikten, som efterfrågats.

 Igår, måndag ryckte första kontigenten in och detta datum för exakt ett år sedan gjorde jag detsamma. Så något så när lämpligt ändå att detta inlägg kommer på årsdagen. Det har varit lärorikt att få spendera ett år i ett land, jag varken är född i eller har bott i tidigare.

Och visst finns det skillnader mot Sverige även om det stora hela är väldigt likt. Ska ta upp några saker jag hängt upp mig på. Finland är formellt, allt är uppstyrt hur man ska göra. Inte som i Sverige när man bara intutivt synkar in läget och gör något lämpligt. Finns det inga regler så varför inte gå i shorts, barbröstad med en pizzakartong under armen och köpa läsk på affären? Antingen det eller så bara står det still i finländarens huvud. Men det gäller att vara artig som att tacka för skjutsen. Det gör även jag i Sverige när jag åkt exempelvis taxi, i Finland gör man det även på bussen men det blir bara absurt när en del gör det på metron i Helsingfors. Det är inte så att föraren hör och vad säger man? Tack själv, främling som ingen talat med.

Jag har även haft bilen med mig i Finland den sista tiden men även kört våra servicebilar i tjänsten. Övergångsställen. När man stannar för fotgängare som vill korsa gatan, får man se en fullständigt chockad eller förbluffad människa. De står där någon sekund och begrundar detta världens underverk som nyss skett. För att sedan ta sats och tokspringa över vägen som om de blivit jagade av vargar. Jag satt och fnittrade varje gång. Jag kan delvis förstå detta då ingen verkar stanna för fotgängare. Men det skiter jag själv i när jag ska korsa gatan. Jag går rakt ut i gatan med bilister som ibland får tvärnita som följd. Jag går över ändå och ger föraren min iskalla "jag ska skjuta din hund och smörja in din fru i kolasås"-blick. Fungerade varje gång och jag lever fortfarande. Det heter trotsallt skyddsväg på finlandssvenska efter finskans suojatie. Så någon ordning får det lov att vara annars kan man införa från svensksvenskan det mer neutrala tienylityspiste istället.

Alkohol, kan inte skriva om Finland utan att nämna det eller hur? Alko-monopolet är ingen höjdare utbudet är alldeles för smalt för en ölsnobb som jag. Pinsamt att avdelningarna för cider och lonkero är jämnstora. Lonkero betyder tentakel men kommer från engelskans long drink. Som i detta fall är finsk specialité, gin blandat med grapefruktläsk. Det smakar som sockerdricka och hör enligt mig hemma på barnkalas. Av skyltningen av brännvinet på Alko lär no name-märkena Suomi och Leijona vara storsäljare, de kommer tappade på pet-flaska och är utrullade på lastpall i butiken. Vanligast är dock att man ser både ungdomar och slitna medelålders människor släpa på mellanöls Koff-burkar ovarsamt nedstuvat i genomskinliga fryspåsar från mataffären.

Jag var glad när jag kom till Helsingfors från lilla Riihimäki. Men mitt i sommaren hade allting semesterstängt på helgerna, det var varmt och fanns verkligen ingenting att göra. Förutom att bada, vandra planlöst omkring och dricka sig kalaspackad på kall öl. Så här tog jag verkligen seden dit jag kom. Jag har aldrig tidigare druckit så mycket alkohol i mitt liv som i Finland. Att ölen är nästan tre gånger dyrare i Finland än Sverige var inget hinder när alternativet är att sitta timtals att stirra in i en vägg. Att sitta på uteservering, shoppa och smälta in bland turisterna var ingen ekonomisk möjlighet med värnpliktig dagpennig, inte heller valde jag att spela bort dem på ray potti-maskiner. Inte på grund reklamfilmerna för spelmissbruk som ploppade upp på Youtube. Ironi när det finns spelmaskiner överallt. Återigen detta formella att alkohol och spel är dåligt, man ska inte men samtidigt vill man väldigt gärna ha skatteinkomsterna med andra handen. Det är mer ett tillrättalagt sätt att lura sig själv än att faktiskt göra något åt problemet. Det är nästan som att det som räknas i Finland är det man säger när det i Sverige är det man gör, på gott och ont.

Andra skillnader är att i Sverige kan man nästan sätta ett likhetstecken mellan staten och civilsamhället. I Finland känns det mer som att staten är som ett företag bland alla andra, fast med lite mer befogenheter. Som om medborgarna inte utgjorde staten som ett missförtroende dessa emellan. Finland har varit i krig med nästan allt och alla, även med sig själv. Någonstans känns det som om man inte riktigt kommit över detta ännu. När man i Sverige tänker äh vafan lite milis och automatvapen åt alla. Framstår Sverige lite som svenskarna ser på Danmark, avslappnade och tillbakalutade. När man i Finland har ett mer formellt och mer byråkratiskt förhållningssätt. Men ändå mer öppet och enkelt på ett svårförklarligt sätt.

Och kaffet smakade blask! Fast det enda jag egentligen saknade under tiden i Finland var riktig äkta stolt svensk kebabpizza. Finsk kebabpizza vet inte riktigt vad den är, lite åt texmex-hållet kanske. Inte ok, Finland. Något som var bra i matväg var de billiga köttpirogerna som man trycker i för mycket Åbo senap, den eldiga varianten.              



Sista veckan i Helsingfors. Förutom sedvanlig parad, tal, kaffe och munk med en finlandssvensk komiker som stod för underhållningen (på finska). Så var vi även och fikade på vår enhet inne i Helsingfors. Där fick vi väldigt fina ölstop eller glasmugg snarare och ett multiverktyg båda med märket för vårt förband, PVJJK. Vi fick även reda på var vi krigsplaceras. Basker (barett) fick vi inte som i Sverige utan den som ville fick köpa den för €5, jag skippade. Hos Ruotuväki finns en artikel och bild på när vårt kompani lämnar in det sista av våra persedlar. Undertecknad syns till vänster i bild med mössa på huvudet.

Hemförlovningen/muck från Gardesjägarregementet på Sandhamn var nog det enda som fungerat smidigt där. Det var en officer som gått i pension och denne skulle tackas av just denna dag. Så var vi iväg redan vid 11-tiden. Mina kamrater från Signalregementet fick in åka iväg in i det civila förrän efter 20-tiden på kvällen. Många av dessa träffade jag i Stockholm när de tog en kryssning dit. Tiden i Sverige har jag träffat släkt och vänner, som jag inte sett på länge. Packat upp mina saker som varit bortstuvade i förråd, varit på arbetsintervju och bara tagit det lugnt. Givetvis i postfacket hemma i -Linköping låg det inte bara räkningar utan även ett brev från Rektryteringsmyndigheten. Angående repetitionsövningar, välkommen hem liksom. Imorgon börjar jag dessutom mitt nya arbete.

Trodde jag skulle få med idéerna om finsk värnplikt här. Men jag lurades tydligen, det är sent nu så det kommer i veckan, Hursomhelst har detta gett mig mycket ovärderliga erfarenheter och kunskaper som uppsjö valfrinågontingläsaienboknågrapoängkurs på universitet aldrig kan ersätta.

Ovan nämnda stop fylld med mikrobryggerifolköl

    

Gott nytt!

Tomt inlägg. Alldeles för upptagen att njuta av livet hemma i Linköping. ;)

fivpl: Non sequitur

Återigen ett bra tag sedan det blev något inlägg. Det rullar på som vanligt och det är kanske det som är problemet. Det är klurigt då jag inte kan skriva om det jag gör och egentligen vill jag göra annat på helgerna än att skriva.

Det som skiljer sig från mängden sedan förra inlägget är att pluton-, kompani- och bataljonschef besökte oss på vår enhet. De precis som alla andra hade inte aning om vad vi sysslar med. Vi hade förberett oss genom att städa vårt "kontor" eller snarare arbetsrum. Vi hade en fiberpanel som vi skulle färdigställa genom att svetsa på några tiotal meter kabel. Denna skulle senare monteras av oss i ett rackskåp i en byggnad någonstans i södra Finland. Den redan påsvetsade optokabeln skulle sedan dras genom sagda byggnad och termineras i en plastlåda. Detta fall spar det tid och man slipper hantera fibersvetsen på trånga och allmänt bökiga utrymmen, i ena änden i alla fall.

Jag och min "stridsparskamrat" satt runt en timme kring arbetsbänken och väntade på att få svetsa de sista fiberparen. Något som tar några minuter. Detta för att på ett tillrättalagt sätt förevisa ett exempel på hur det kan se ut när vi arbetar. Dessutom är det inte säkert att ens våra chefer får vara på de platser för att se exempel på när vi arbetar in situ. Vi förklarade att detta är bara en del av vad vi gör och ingen plats eller uppdrag är det andra likt. Det brydde sig inte bataljonschefen om, han var mer intresserad om var vi skulle krigsplaceras och vad vi tänkte göra i det civila efter värnplikten.

När det blev min tur att svara. Att jag var från Stockholm och läste statsvetenskap på universitet. Så kunde man skönja på överstelöjtnanten att ekorren i hjulet plötsligt fått ett slaganfall eller dylikt. Det hängde inte ihop tydligen i någon form av logisk tankegång men det kom inga följdfrågor, så vi fortsatte med vårt fibersvetsande.

Jag har under min vistelse här alltid legat lågt, då jag vill att det ska bli så "äkta" som möjligt. Inte skyltar en matrecensent på restaurangen hen äter på att så skulle vara fallet, inbillar jag mig.

Under veckan har jag även råkat ut för min första nykterhetskontroll ute i trafiken. Eftersom vi har vanliga civila bilar i olika färger och former. Så blev vi invinkade och stoppade som alla andra. Polismannen blev förvånad att vi satt där uniformerade och undrade om vi var ute på jobb. Jag svarade ja och blåste snabbt i plaströret han hade förberett. Polismannen slog aldrig igång alkoholmätaren utan sa att vi gör det här för syns skull. Då det antagligen sett märkligt ut om vi bara blev förbivinkade efter vi stoppats.

Som i Sverige är det täta skott mellan civil och militär verksamhet. Civila polisen har ingen rätt att hindra vår verksamhet utan det står militärpolisen för. Hade någon av våra civilanställda framfört fordonet hade det varit en annan sak. Men så ser det ut på vår enhet och det har med Ålands demilitarisering att göra. Så det finns en snårig logik där i balgrunden ändå.

Nästa vecka kan jag skryta med att jag är ledig. Så jag har äntligen en möjlighet att ta mig till Försvarshögskolans bibliotek! Tips på annat man borde se och göra i Helsingfors under veckan emottages tacksamt.    

fivpl: Veckorna går fort

..Lite för fort ibland, nästan. Idag är det blott 39 dagar kvar till muck eller ohi on. Anledningen är nog att det har varit fullt upp med resor till olika platser för diverse arbeten. Samt att jag kom tillbaka från Sverige efter två veckors semester där. Som givetvis spenderades med vänner eller bara ta det lugnt, utan en tanke på att skriva något här.

För en månad sen genomgick vi även militär fordonsutbildning med körprov. På måndagen hade äntligen mitt tillstånd kommit. Hyffsat sent med tanke på att vi frågat om det redan i somras. Nåväl nu får jag köra personbil i Finlands försvarsmakt en rågad månad iallafall. Mitt svenska militära förarbevis för både person- och lastbil tog jag 2007 och det är giltigt fram till 2015.

Köra bil har jag fått göra hela veckan. Extra spännande när första snön föll över Helsingfors och tjänstebilen fortfarande hade sommardäck på. Som sig bör är första snön en överraskning så fredagen spenderades således med att byta om till vinterdäck på enhetens samtliga släpvagnar.

Under torsdagen flaggades det friskt med de finska färgerna. Ironiskt nog för Svenska dagen, detta är Finlandssvenskarnas "nationaldag". Lite som Gottlunds dag vilken jag skrivit om tidigare.

Sedan har jag även blivit intervjuad och fotograferad av tidningen Ruotuväki. Som antagligen kommer att publiceras i januaris specialnummer.

Sist men inte minst har jag beställt hemresebiljetter till Sverige, Samt sökt lite jobb, tycker det känns rimligt att skaffa ett heltidsarbete och läsa distans- eller frikurser på universitet istället. Det är ändå statsvetenskap vi talar om och inte raketforskning.

På måndagen lär vi få finbesök på enheten samt att det börjar ryktas om flytt. Får se om kommande veckor blir lika hektiska. På återseende.

fivpl: Ruinturism

Hela september har istortsett bestått av kommendering till annan ort med mycket resande som följd.

En pjäs på Väster Svartö med Helsingfors i bakgrunden.

Därav har denna blogg inte uppdaterats i den grad jag vill. Under helgerna passar jag helstpå att göra annat än att sitta och skriva här.

En sådan sak var att åka till Sveaborgs fästning för en heldag med besök till bland annat krigsmuséet Manegen. Som har fritt inträde för oss beväringar. Ut till Sveaborg tar man båt som ingår i HSL/HRT lokaltrafik. Hade jag varit där i tjänsten, finns det även i servicetunnel som går dit.


Överlag tyckte jag det var för "turistiskt" inte var något särskilt men det är en smaksak. Jag är mer intresserad av Skanslandet på andra sidan det smala sundet Gustavssvärd. På bloggen finskspråkiga Esoteerinen maantiede finns bilder från Skanslandet (och andra spännande platser). På finska Yle finns det en mycket bra karta över intressant bunkrar och krigsminnen, "missä Suomen sodat näkyvät?"

Även i vårt kontor finns historiens vingslag. En annan manege brevid huvudstaben som är tänkt bli museum även det. Nu för tiden en bastard med fint yttre, då det är något så udda som en manege som byggts om till parkeringsgarage. Hos Senatfastigheter finner man mer info om Gardesmanegen (PDF). Googlar man på "Kaartin Maneesi" hittar man dessutom en rad spännande ombyggnadsförslag från en rad internationella arkitekter. Om det har att göra med att Finlands arkitekturmuseum ligger rakt över gatan vet jag inte.

Detta tycker jag illustrerar stora skillnader mot Sverige. Där man oftast byggt upp något från scratch för dyra pengar. Sedan tragiskt för samma dyra pengar avveckla och radera det från jordens yta. Eftersom jag har växt upp i Stockholms inre skärgård finns liknande försvarsanläggningar även där. Som Vaxholms fästning exempelvis men främst mindre kända anläggningar. Batteriet i Torsberg på Värmdö som inte ens finns kvar idag, vilket fick konsekvenser för faunan enligt lokaltidningen NVP.

Det som inte är fint nog för Statens fastighetsverk lämnas inte bara mot sitt öde som i Finland utan faktiskt förstörs och plomberas i någon form av ivrig historieförnekelse eller omskrivning. Som tur finns det nördar som skriver på wikipedia om "Stockholms fasta försvar" men mycket av det är förstört idag, om inte så imorgon.

Valvaka

Jag tänkte skriva ett inlägg på Facebook men förstod rätt omgående att dess längd skulle passa bättre som blogginlägg. Detta är rent personligt som jag kände jag borde få ur mig, rakt från hjärtat.

Jag önskar jag kunde känna den glädje, gemenskap och kampanda som de partipolitiskt aktiva sprudlar av. Jag önskar att jag bara tyckte precis som alla de andra i "mitt parti". Att jag kunde se ner på och tala ont om det andra partierna. Hitta småfel, dra alla över en kam, ni är alla likadana och vi! Vi är så mycket bättre.

Egentligen önskar jag inte alls det. Jag önskar vi istället kunde diskutera frågor i sak som vuxna människor.
Nu är det inte så. Jag har aldrig varit med i ett parti och troligtvis kommer jag aldrig bli det heller. Jag gillar säkerhetspolitik, det är anledningen till varför jag började läsa statsvetenskap och varför jag inte är partipolitiskt aktiv.

När andra hetsar varandra parti mot parti, grupp mot grupp, tro mot tro. Har jag fått lära mig att samtliga medborgare är lika mycket värda och att vi har ett gemensamt mål att ta hand om varandra. Det kan vara en generationsskillnad, jag har inte vuxit upp i "samma land" som mina yngre studiekamrater exempelvis. Samtidigt finns det jämnåriga och även äldre som inte har någon idé.

För ganska precis 10 år sedan blev jag en av få, mot min vilja, utvald att genomföra värnplikt. Med hot om fängelsestraff lärde jag mig skjuta, döda och överleva. Samtidigt som jag blev skolad i mänskliga rättigheter, första hjälpen med mera. När andra 19-åringar satt och planerade studier eller utlandsresor. Gemensamt med dem var jag också ute en fredag kväll. Inte på en bar eller klubb, vi i beredskapstroppen gick skallgångskedja och letade efter en självmordsbenägen tonåring som rymt hemifrån.

Jag kände mig inte kränkt eller orättvist behandlad av detta. Så här i efterhand var nio år av skolplikt värre än ett års värnplikt. Visserligen var värnplikten mycket hårdare fysiskt och mentalt, men alla respekterades och ingen blev mobbad oavsett klädstil, ursprung eller samhällsklass. Detta idag säger vår nuvarande statsminister var dåligt och värdelöst. Jag, min far och så många andra män, därtill kvinnor som frivilligt ställt sig till förfogande är inte värt något, ett särintresse.

Istället infördes det på ideologiska grunder nya toppmoderna frivilliga försvaret och värnplikten lades i träda. Denna reform har precis lätt till det vi motståndare debatterade vilt innan införandet. Det är ineffektivt, övas inte och kommer aldrig kunna komma att fungera fullt ut utan tillförsel av extrema mängder pengar. Vem vill dessutom ta ett sådant underbetalt lågstatusyrke och samtidigt ses ned på av både regering och folk i allmänhet?

Detta är anledningen till varför jag valde att åka till Finland för att genomföra värnplikt på nytt. För att se hur det fungerar, ta intryck och få idéer hur man kan försöka förändra personalförsörjningssystemet i Sverige. Jag blir rörd när jag tänker tillbaka på alla de gånger här i Finland. Som vilt främmande finländare jag pratat med blir skakiga, glansiga i ögonen och säger uppriktigt "tack" när de skakar min hand eller kramar om mig. När jag förklarat för dem varför jag är här.

Finland har verkligen fått kämpa för sin självständighet och medborgarnas rösträtt. Man vet till skillnad mot Sverige att det har ett pris och inte kommer gratis. Under min tid här i Finland har ett av våra grannländer invaderat Ukraina. En av de största bränderna, skogsbranden i Västmanland. Frivilliga och brandmän slet, bara för att höra att de inte gjorde ett tillräckligt bra jobb. Reinfeldts sovande folk har inte vaknat ännu. Istället är det stora nyheter #knuffgate när Löfvén avvisar Lööfs kränkning av dennes luftrum.

Jag kanske är ond, krigisk, tappad i golvet, en förtryckande "vit man" och att världsfred når man genom att lägga sig under ett flygplan på museum. Men tyvärr fungerar det inte så att man bara diskutera saker, ta avstånd eller tycka att "någon" ska göra "något". Som vänstersidan tycker.

Inte heller är högersidan något att ha. Då man ljuger folk rakt upp i ansiktet och kallar nedskärningarna för satsningar. Men en stor del är bara okunniga, lite som ett glatt efterblivet barn som klappar en katt mothårs. En del tycker det bara är nimby.

Jag respekterar allas rätt att uttrycka sig och oavsett vad ni röstat på idag. Men jag skäms över mina landshenar när ni istället debatterar lyxproblem jobbskatteavdrag eller kvotering av styrelser. Blockpolitiken i Sverige har effektivt dödat säkerhetspolitiken. Även om jag vet att det är ett val på pest eller kolera. Så sitter jag här framför valvakan och har en liten gnutta hopp om att vi spräcker blocken. Så kan vi enas om att oavsett vad ni tycker, vilken -ism ni tillhör. Att det är allas våran skyldighet att försvara denna rättighet tillsammans. Idag är det ingen som gör det...
 

fivpl: Mea culpa

Jag är ledsen att det inte hunnit bli något inlägg tidigare. Det har varit en hel del att göra. Första veckan åkte vi iväg på kommendering med övernattning på annan ort, för att dra fiberkabel utomhus. Det var riktigt varmt så vi arbetade bara i finska försvarets svarta kortbyxor. Som en bonus blev det en rejäl bonnabränna över hela kroppen. Mycket badande har det även blivit av med besök av olika badplatser runt om Helsingfors.

Därefter har tiden bara snurrat på all världens fart. Vi har firat gardesjägarregementets årsdag den 16:de augusti. Vilket innebar att det var torsdag, då vi har vårt tvättbyte. Vi var där vid niotiden på morgonen istället för sju när vi ska vara där. Det var en kapten där som sa att de satt och fikade, varpå vi inte kunde byta våra persedlar. Jag försökte mig på min bästa imitation av fru Justitia och undrade vad som var viktigast. Tillslut fick vi byta våra gamla ofärska kalsonger mot tvättade. Något vi inte fått ut är skyddskängor, overall och annat praktiskt. Det är stort bök och nästintll omöjligt att få ut något utöver de listor som finns. Jag brukar använda mina civila skyddsskor om omgivningarna tillåter. Vår beväringstjänst skiljer sig mycket från den vanliga, bara en sån sak att jag stått i permissionsuniform med en borrhammare och hackat i en bergvägg. Lite som videon till Rammsteins låt Sonne. Så att beskriva vår befattning vad vi gör. Vad är det vi inte gör?

Skjutning och krigande. Även om vi hade det på schemat under helgtjänsten när vi var i beredskapstroppen. Vi sprang även cooper-testet och undertecknad gjorde det i kängor då det är svårt för mig att hitta lämpliga löparskor. Då jag har breda fötter och de är nästintill fyrkantiga i framkant så mina tår får således inte plats i vilka skor som helst. Cooper gick över förväntan och när vi spelade fotboll senare fick jag ha bollen ifred, kängsparkar gör ont. Eftersom vi inte har några vapen tilldelade hämnade vi ut dessa. Vilket medförde att de ska skottställas. Mina sikten var helt åt skogen och jag tvungen att skjuta ljusprojektiler. De tog två meter för högt och en halvmeter till höger. Efter detta satt träffarna samlat på tavlan.

Under denna vecka medberedskapstropp var jag även dagelev (apuvalvoja på finska). Det betyder att jag leder plutonen i formation till frukost varje dag samt håller kvällsinräkningen. Vid första kvällsinräkningen fick jag ett nytt smeknamn, generalen. Då den nya kommendören för försvarsmakten general Jarmo Lindberg och jag har samma efternamn.

När det äntligen vankades helgledigt hade jag sökt några extra dagar ledigt och tog båten till Sverige. Olympiaterminalen ligger ett stenkast från huvudstaben. Men jag måste först åka till lägenheten i Hertonäs för att byta om till civila kläder. På vägen tillbaka hade Visit Östergötland slagit upp ett stånd i esplanadparken. Det förklarar nog varför en glassbil från Sänkdalens glass stått utanför Sveriges ambassad hela veckan.

Väl på den knökfulla båten tänkte jag att det borde vara bra drag fredagkväll och allt. Men jag hann bara tänka tanken, då jag ätit mig mätt somnat som ett barn i hytten vid åtta tiden på kvällen, finsk tid. Jag tog igen det med råge då jag kom hem till Linköping.  


Rent säkerhetspolitiskt har Wisemans och Skippers debattinlägg i Dagens nyheter spritt sig till Finland, i Hufvudstadsbladet. Det kan ses som en rimlig kompromiss iochmed attityderna till Nato i båda länderna, en sorts försvarspolitiskt TeliaSonera. Frågan är dock hur det ska se ut rent praktiskt och hur långtgående det ska vara. Det är mycket som då måste "synkroniseras" eller om det räcker med materielsamarbete. Exempelvis inom flyget när Finland ska ersätta sina Hornet. Men I allra högsta grad intressant idé.      

fivpl: Nyland

Det är fortfarande väldigt lugnt men vi har hunnit se Helsingfors underifrån och varit ett par vändor i svenskfinland med mål Dragsvik och Syndalen. Där ligger Finlands enda svenskspråkiga garnison, Nylands brigad. Vilket medförde en hel del kul för mig som enda svensktalande på enheten. Jag blev ivägskickad till matpersonalen för att fråga när de öppnar för lunch, när de andra stod ängsligt kvar. Det visade sig dock att "mattanten" inte pratade annat än finska.

Jag hör svenska istortsett dagligen i Helsingfors. Men vet inte om det finns några särskilda ställen som frekventeras i större grad av finlandssvenskar. Nylands nation, ett stenkast från huvudstaben är svenskspråkig. Nationsbyggnaden är anrik till skillnad mot Västgöta nation i Linköping som jag ibland besöker. I Linköping, som är ett ungt universitet har nationer aldrig riktigt slagit genom.

Språkmässigt verkar även finska försvarsmakten tagit ett jättekliv. I början av året var inte hela nätportalen översatt. Idag kan man istortsett finna allt på svenska. Bland annat Specialtrupper och specialuppgifter (på svenska) något som marknadsför några befattningar som återfinns på min pluton. Ansökningstiden har dock gått ut för denna omgång (II/14).

Denna helg tog jag mig äntligen till klubben Synapsi där bandet Hocico spelade live, sjukt bra ös! Där stötte jag ihop med en turistande Schweizare från de fransktalande delarna. Som alla vet har Schweiz flera officiella språk och denne hade genomfört sin värnplikt på franska. Han visste dock inte om det finns ett gemensamt kommandospråk, så som det är i Finland. Därtill en Israel som bott i USA, varit marinkårssoldat och slutligen flyttat till Finland. Har mött ovanligt mycket spännande folk här i Finland när jag varit ute, har aldrig varit med om något likande i Sverige.

Får se vad nästa vecka kommer med.

fivpl: Reseförmåner och gränsfall

Veckan som gick har varit ytterst lugn men helgen desto vildare. Förra året när jag var i Rovaniemi på mönstring (finlandssvenska, uppbåd). Så lovade jag att jag skulle hälsa på min kusin i Torneå, vilket jag nu fick tillfälle att göra. Efter 9 timmars tågresa från Helsingfors var jag framme i Kemi där min kusin mötte upp. Väl i Torneå snabbdusch och byte till civila kläder. På besök var även en amerikan som min kusin träffade som utbytesstudent i Japan. Så det blev pubrunda, mer internationellt samt en tidsresa när vi korsade gränsen till svenska Haparanda för en hamburgare på småtimmarna.

Det var stadsfest under namnet Twin City med mycket liv och rörelse. Särskilt som sig bör på landsorten, utstyrslade diesel Mercedesar fyllda med ungdomar med kepsen bakochfram. Festligheterna avslutades på söndagen med sikajuhlat (grisfest) med uppträdande av bland annat Matti Nykänen. Inget vi gick på.

En kul sak är att i dessa trakter fortsätter finskan in även på svenska sidan. Lite som situationen i Finland med svenskan. Dock är inte finska mer än lokalt erkänt på sina håll. Men jag kan låta meddela att jag blivit antagen till en distanskurs i finska på Umeå universitet nu under hösten. Så även jag ska få en formell utbildning i detta vokalharmoniska tungomål.

Skillnader att åka på värnpliktslegitimationen.

Dessa saker är bara några exempel vad man kan hitta på under helgpermissionen. Det är så att beväringar åker kostnadsfritt med VR:s fjärrtåg sedan första januari i år. Haken är att man saknar fast sittplats och att man måste ha permissionsuniformen på sig. Vilket jag tidigare skrivit om lett till svårigheter för mig när jag åkt till Sverige. Annars har jag inte nyttjat detta i stor utsträckning då jag främst hållt till i permissionslägenheten.

I Sverige fungerade det så att man åkte fritt med länstrafiken oavsett om det var tåg, båt, buss, spårvagn eller tunnelbana. Därtill kunde man åka med Swebus fjärrbussar i mån av plats. För att åka med SJ:s tåg fick man beställa biljetter, likadant med flyg. Uniform behövdes inte heller utan det gick att åka civilt.
Vilket gjorde det hela tämligen smidigt då hundratals värnpliktiga inte behöver spara på kvitton från lokaltrafiken som sedan ska ersättas.

Att avtalet i Finland gäller VR kan nog ha att göra med att de flesta rycker in på närmaste förband. När man i Sverige kunde rycka in varsomhelst. Det var dessutom en del av försvarsplaneringen att inte alla ryckte in där de bodde. Sedan ser helgpermissionerna lite olika ut. Här i Finland kan man få åka tidigare om ens restid sträcker sig över sex timmar eller om det inte finns möjligheter att ta sig hem efter en viss tid. I Sverige styrdes det istället av hur mycket helgvila var och en fick. Så resan kunde ta 10 timmar men då fick man bokad sängplats i sovvagn på tåget.

Det finns en rad andra förmåner för värnpliktiga i Finland, som att gå på bio billigare osv. Men jag tycker det är märkligt att i ett land där runt 85% av männen genomför sin beväringstjänst. Inte har avtal med lokaltrafiken in städerna eller med Matkahuolto. Det hade minskat pappersarbetet rejält när soldaten kan själv planera sin resa. Reseansvariga på förband kan därmed rikta in sig på specialfall som exempelvis flygbiljetter. Varpå det antagligen behövs färre sådana.  

fivpl: Finland vs. Sverige

Av rubriken att döma har dock detta har inget med ishockey att göra eller vem som har flest kanoner. Syftet med hela min vistelse här i Finland är främst för att hitta ett personalförsörjningssystem som fungerar. Här kommer skillnader mellan Sverige och Finland tas upp. Det är dock inget jag kan göra själv blott med mina upplevelser och erfarenheter. Så jag ser gärna att ni läsare delar med er av era erfarenheter och har ni frågor ställ dem. Jag är inget orakel och vet allt om vad som är intressant eller viktigt.

Men först veckan som gick.

Nu har årets andra kull inryckande varit på plats i en vecka. Smått roande att återigen se de småvilsna marschera omkring. Försöka sig på en honnör när de möter en osv. Hittills har jag inte behövt tillrättavisa någon och har egentligen ingen lust eller behov av det heller.

Vi håller oss för oss själva och vi syns bara då vi är ute på jobb. Vilket även det lockat intresse när de nya rekryterna marscherar förbi kan man se dem spana in vad vi gör. För att snabbt vända huvudet framåt när man kastar ett öga åt deras håll. För tänk om den läskiga undersergeanten blir arg och börjar skälla på en. Vad är det för mystiska hemliga saker de sysslar med där i plåtskåpet. Det är något det flesta undersergeanter inte heller vet, då vi är helt avskilda den vanliga verksamheten med egen kasern. Verklighetstrognast beskrivning av vad vi gör är nog musikvideon till Antiloop -Start rockin', vill jag föreställa mig.  

Även det kompani vi officiellt tillhör har det svårt med oss. Eftersom vår pluton har en sak gemensam och det är att vi alla är ute på äventyr titt som tätt. Således är det svårt för byråkratin att beställa mat åt oss hos Leijona caterings matsal Sahara. Varpå vi blev tillkallade till möte på fredagen. Det lades fram en del förslag. Varpå till slut jag undrade hur vi skulle göra med min befattning. Som där på morgonmötet inte visste om vi under dagen skulle äta på Sahara i Sandhamn, Huvudstaben inne i stan, någon annan garnison eller spara kvitton från valfri lunchrestaurang. Särskilt när beställningarna ska komma senast två dagar i förväg. Mötet dog ungefär där, befälet kliade sig i bakhuvudet och vi alla fick dra iväg till våra respektive sysslor.

Jämförelse

Det är svårt att jämföra med tiden i Sverige med denna specialistbefattning jag innehar i Finland. Men överlag efter detta halvår känns Finland mer formellt och fyrkantigt. Det kan ha att göra med att jag var i Flygvapnet i Sverige. Flygvapnet är som samtliga försvarsmakters sladdbarn, om man får uttrycka sig så. Även att det kan ligga något i skiftet från invasionsförsvar till insatsförsvar. Då själva utbildningsstrukturen är annorlunda. Då Finland prioriterar större förband när man i Sverige under min värnpliktstid där (2006) prioterade att bygga färdiga enheter, som skulle kunna sättas in varsomhelst i världen. Någon äldre än mig får gärna fylla i hur det var förr.

Överlag tycker jag utbildningen i Sverige var mer "sissi" som man säger i Finland. Vi skulle överleva själv eller som stridspar i skogen, inriktade på gerillakrigföring. När man i Finland fokuserar på plutoner och brigader. Under lektioner har mina tankar alltid vandrat iväg till Full metal jacket som får bli "veckans filmtips", denna bloggs lilla tradition. Särskilt denna scen tycker jag visar skillnaderna väl. I Sverige var min uppgift att resa rörliga master med radiolänk eller rundradio. Främst för att kunna hålla samband med våra stridsflygplan i luften och förse dem med radarbild, ersätta fallna telenät eller rundradio till allmänheten, tänk psyops. Det var min uppgift tills jag skulle dra mitt sista andetag och även om mitt sista vapen var att kasta kottar. I Finland förutsetts närmast ett frontkrig mot en angripare där samtliga underofficerar ska kunna ha befälet över en pluton. Det syns även markant på satsningarna i Finland där man satsar på armén, markstridskrafterna. När man i Sverige haft en marin och ett flygvapen som varit ett av de större i världen. Då Sverige främst haft en gräns bestående av luft och vatten mot den så kallade "stormakt Röd".      

I Finland utbildas olika befattningar separat när man i Sverige utbildar en pluton med olika befattningar. När jag lumpade i Sverige var de första som genomgick det så kallade treterminssystemet (PDF). Därefter en tredje frivillig termin, som i mitt fall innebar två år i svenska Flygvapnet och Nordic Battle Group.Vilket under värnpliktstiden innebar att samtliga oavsett befattning (mening som sergeant) gjorde 11 månaders tjänstgöring. Från tidigare 15, 12, 11, 9, 7,5 och allt vad det nu var. Inrycken var lagda så att de med längre befattningstid fick ett försprång. I Finland har man två inryck per år där de som blir utvalda till underofficerselever och reservofficersaspiranter har ett halvårs försprång innan de utbildar nästa inryckningsomgång. I Sverige under min tid var officersaspirant något man fick söka själv efter fullgjord värnpliktstjänstgöring (beväringstjänst, på finlandssvenska). Måste ändå säga att jag var oerhört imponerad av de finska aspiranterna jämfört de svenska.

Det märks tydlig skillnad i vilken typ av försvar dessa två länder valt. Även om det i sig inte betyder att de har mycket att lära av varandra. Överlag tycker jag Nordiska försvarssamarbetet Nordefco får mer uppmärksamhet i Finland än Sverige. Men det måste närmast bero på att försvaret är en större del av samhället och inte ett "särintresse" som det blivit i Sverige. Det är även enkelt att fortsätta inom det finska försvaret om man så vill, som utbildare eller som insatssoldat. Även repetionsövningar anordnas vilket inte hänt i Sverige sen 90-talet. Det binära som genomsyrat den svenska omställningen saknas fullständigt. I min mening är Sverige inte annorlunda än de andra Nordiska länderna, för optimal personalförsörjning behövs värnplikt. Frågan är bara hur ska den se ut?  

fivpl: Bofast

Har skaffat boende i Hertonäs (finska Herttoniemi) det ligger mellan Sandhamn och stadskärnan. Vilket gör det optimalt oavsett vilken riktning jag ska bege mig. Det känns riktigt skönt att få bort oket från axlarna att behöva jaga boende till varje helg.

Nu i helgen hade jag tänkt spana in muséer här i staden. Tyvärr har de inte helgöppet nu under sommarens semestertider. Varpå jag gick runt och kikade i affärer istället.

Finland känns överlag lite tvärtom mot Sverige. Även affärerna har för tok för korta öppettider på helgerna. Utom just alkoholmonopolet Alko, där man även kan köpa kall öl och panta tomburkar. Vilket ramaskri det hade blivit om det var likadant i Sverige. Systembolaget hade pantautomater för vinflaskor under en tid på 90-talet men that's it. Sedan alla spelautomater Ray Potti som finns överallt, varje köpcenter har ett minikasino fyllda med dessa. Dock har finska Posten (eller Itella som det tjofräsiga internationella namnet är) egna riktiga postkontor. Jag har dock ingen hemlängtan och jag glömmer nästan ibland bort att jag är i Finland. En sak är sig lik, jag har aldrig förstått mig på folk som kastar snus i pissoaren. Suckar man djupt och tittar upp i taket, så sitter det prillor där också. Snus får inte säljas i Finland men det finns likförbannat överallt. Undrar hur mycket pengar finska staten går miste om varje år?  

Mellanöl som säljs i mataffärerna får inte köpas efter 21 på kvällen. Till skillnad mot folkölen i Sverige som säljs dygnet runt. Öl precis som det mesta är dyrare i Finland jämfört med Sverige. Däribland mikrodatorn Raspberry Pi vilken jag tänkte införskaffa i lördags. Billigast i Finland är Verkkokauppa, motsvarande i Sverige NetonNet får man sin Raspberry Pi runt 15€ billligare. Jag la istället pengarna på öl och läste på mer om Arduino istället. 

På måndag rycker nästa omgång rekryter in. De flesta torde vara -95or men det kan vara äldre också. Särskilt då de flesta utlandsfinnar och nyfinnar hamnar i Sandhamn. Jag fick även i dagarna reda på att jag inte är äldst, en i vår pluton är ett år äldre. På vår tid fanns det två Tyskland. 

Vår befattning i Sandhamn kommer inte ha något med dessa att göra. Vi är på jobb, vår befattning skiljer sig inte mycket från ett vanligt arbete. Men för de andra undersergeanterna finns det matnyttigt i James Mashiris blogginlägg; avoin kirje varusmiesjohtajille (fritt översatt; öppet brev till beväringsledare).

       

fivpl: Hamnat i sand

Då har underofficersskolan slutat för vår del med befordring till undersergeant som följd. Det skedde förra veckan med fika i matsalen. Efter det begav jag mig snabbast möjligt till serviceförrådet med mina persedlar, en potatissäck på 50 kg. Detta då jag sökt ledigt sista dagen för att få lite extra tid i Sverige. Så jag fick åka en dag tidigare, jag vet inte om jag missade något. Halvårssoldaterna muckade dock samma dag och sprang ut i reserven. Men det är något jag själv kommer få uppleva sen. 

Jag fick inget långt sommarlov, långhelg snarare och ingen extra tid på måndagen. Utan skulle bestämt vara i Sandhamn senast 09.00. Jag var således framme 01.10 på natten, detta för att få färdmedlen att gå ihop. Buss 86 går rakt in på området och jag lyckades ta mig till rätt kasern i mörkret, till en aningen fundersam dejour. Jag fick ett tomt logement att kinesa i och min jacka fick agera kudde. Väckning kom plötsligt och oväntat vid 05.30. Vid åtta-tiden på morgonen trillade mina kamrater in och jag kunde byta om till uniform igen. För de tog hand om min stridssäck med permissionspersedlar, då jag inte kan/får ta med den till Sverige. Någon form av försvarsmaktsintern godshantering verkar inte finnas för värnpliktiga i alla fall. 

Måndagen började med lite föreläsningar om hur det fungerar med praktiska saker på Gardesjägarregementet. Jag fick även byta förbandsmärke från Signalregementet och färg från lila till grönt. Tisdagen började direkt med jobb och vi åker tidigare nämnda buss var morgon in till stadin. Vilket gjorde att busskort fick inhandlas för dyra pengar som senare ersätts i samband med dagpenningen. Dock inte lika smidigt som det var i Sverige, när man fritt kunde åka på värnpliktslegitimationen närsomhelst, varsomhelst. 

Sandhamn har liknande sekelgamla röda tegelkaserner som i Riihimäki och våran nyrenoverad hyffsat nyligen med resultat som golvvärme i duschen. Långt ifrån alla andra söndermöglade kaserner. Några hus brevid är dock övergivna och förfallna, vilka genast drog mitt intresse. Får även ta ge mig ut på en löparrunda runt än och spana hur den ser ut. Bonus om det finns en bra badplats någonstans.

Något annat som möglat och renoveras just nu är gästlägenheten. Så jag har ingenstans att vara under helgerna. Enligt kuratorna får jag tillsammans med denne leta upp en lägenhet i Helsingfors. Vilket sedan finska folkpensionsanstalten betalar hyra för! Låter inte helt illa, så nu har jag fullt upp med det. På portaler såsom jokakoti, vuokraovi och tori.fi (motsvarande svenska Blocket). Fler tips emottages tacksamt.      

fivpl: Tar Flygvapnet vid Hornet

Satakunta flygflottiljs fana 

Måste säga att jag ledsnat lite på detta. Särskilt när vänner och bekanta har semester eller sommarlov från universitetsstudierna. Grillar, dricker öl sist men inte minst lägger upp myspysiga bilder på Facebook. I Finland, tvåveckors övning igen. Huserade denna gång i lägenhet av civil standard. Långa dagar och jag får inte dricka öl. Det började med sedvanlig strid i bebyggelse då vi intog ett tvåvåningshus genom andra våningens fönster. Inget rep, ingen stege bara gammalt hederligt ghettohax. 

Det vägs upp att vi gästade flygvapnet, Satakunta flygflottilj i Birkala utanför Tammerfors. Vilket innebar flyguppvisning förra fredagen, en sista innan flottiljen upphör vid årskiftet. Flygplanen flyttar bland annat till Rovaniemi. Som vanligt när det gäller flygplan väcks ens inre treåring och allt är superhäftigt. Det lektes rejält med allsköns svängar och facklor släpptes hej vilt. Mullrar gör det dessutom, mer än vad jag som Linköpingsbo är van vid. Finska flygvapnets F-18 Hornet är tvåmotorigt. Gåshud. 

På twitter finns en mängd tjusiga bilder under taggarna #laivuejuhlat, #havllv21 samt hemsidan Laivuejuhlat 2014. 

Underofficersskolan AUK närmar sig sitt slut och efter detta ska jag lämna Riihimäki för att tjänstgöra i Helsingfors. Nästa vecka kommer vara fest och inlämning av materiel.  Jag vet inte ännu om jag kommer ha någon semester överhuvudtaget, håller tummarna. Börjar bli dags att åka hem en vända till Sverige igen. 

fivpl: Bicycle race

Förra helgen blev det inget fivpl. Då var jag i Lahtis med en avstickare till Lammi och Tavastehus. Denna helg blev det Lojo och Tammerfors. Detta då jag hjälpte en annan underofficerselev att flytta. Under lördagskvällen blev det även utgång på klubb som var sprängfylld av gymnasister som tagit studenten. 

Förra veckan efter att förra fivpl skrevs kom vår plutons gamla kapten från grundutbildningen och morsade på en. Vår befattning satt i matsalen och åt i godan ro. När mina kamrater plötsligt tystnar och någon snärtar till mig över axeln. Kaptenen ville kolla läget och se vilket befattning jag fått. 

Veckan som gick var det mycket riktigt cykelmarsch, fyra mil till skjutbanorna i Hätilä utanför Tavastehus. Det var lite flashback till svenskt invasionsförsvar och filmen repmånad i synnerhet. Vi cyklade förbi två golfklubbar, samtliga golfspelare stannade upp och följde oss med blicken när vi kom cyklandes. 

Tre dagar senare efter sprängladdningar, kulspruteskytte och skarpa framryckningar var det bara upp på sadeln igen för att återigen gör samma resa i motsatt riktning. Denna gång gick det lite trögare för en del, då springandet i full stridsutrustning under framryckningarna på morgonkvisten tömt energireserverna innan cyklingen. Inget mig emot då jag gillar cykling, tillsammans med simning och lyfta tunga ölsejdlar till min mun. All annan idrott kan i min mening krypa in under en sten och försvinna. 

Nästa helg är det helgtjänst igen då vi åker ut på övning. Inget mig emot då det blott är tre veckor kvar av underofficersskolan! I dagarna får vi reda på var i Finland vi blir placerade. Så förhoppningsvis får lite mer upplysningar och kan planera ett besök i Sverige.        

En "rysk påsk" i Finland?

Då pratar jag inte om ryssommar eller ryssvärme. Med högtryck som sveper in med runt 30 graders värme som det varit de närmaste dagarna. Utan att även Finland drabbats av vilsna ryska flygplan som letat sig in i finskt luftrum. Detta skedde förra veckan och det var två ryska fraktflygplan som kränkte finskt luftrum i tre respektive sex minuter.

Kommendören av Finlands försvarsmakt (ÖB) Ari Puheloinen kommenterar händelsen i Yle (på svenska). Sevärt! Även Gränsbevakningsväsendet kommenterar händelsen i ett meddelande (på finska). Detta var alltså inga raka skenanfall som var fallet förra året i Sverige. I Finland är man raka och ärliga med detta, något jag även efterlyser i Sverige. Bland annat i det tidigare inlägget; back to the 80's.

vpl 2.0?

Folk och försvar hade en intressant debatt om hur man kunde utforma en ny värnplikt i Sverige. Även om den delvis kör ner sig i svart och vitt. Värnplikt mot yrkessoldater så framkommer det även om att det handlar om hur, med flera bra idéer.

Se det här: Allmän värnplikt 2.0 - vägen framåt?

Fram mot slutet kommer även frågan om hur dagens ungdomar sett på en återinföring. En fråga jag inte kan svara på. Då jag uppenbarligen redan är färgad av det. Men ville jag genomföra värnplikt när det begav sig? Nej.
Det är något människan har gemensamt med maskinen. Vi kan inte endast rulla dit det är som lättast utan behöver en "nollställare". För att fortfarande hålla oss à jour med verkligheten och vår omgivning. Och det brukar vara något som kommer utifrån i form av en reset-knapp.  

fivpl: Bergrum och beskickning

Förra veckans läger var en dröm, det var bättre än att vara i kasernen. Ingen väckning vid 05:55 eller morgonlöpning. Vi var i ett bergrum och sov till runt halv sju var dag. Visserligen i tältsäng eller på golvet för undertecknad som fick ett trasigt dito, men det slår skogen alla nätter i veckan. Under "lägret" träffade vi även de som ryckte in ett halvår före oss. De berättade att det bara blir bättre, nästa gång har vi egna rum med säng.

Detta föranledde att jag var utvilad redan innan helgen. Som spenderades i Helsingfors med promenad runt hela staden samt pubrunda, liten beersnob som jag är. Tyvärr smakar all kommersiell öl i Finland (förutom måhända Karhu) blask men jag hittade oluthuone Kaisla som var en riktig pärla av forsande bärnstensfärgad gudadryck. En sanning med modifikation, då jag drack riktigt bra mörk mikrobryggeriporter. Därav kommer detta inlägg något senare än vanligt. Helsingforsvisiten kanske helst hade gjorts kommande helg istället, då klubben syn/\psi festar loss på Wäiski. Vilket kan vara kul att träffa andra som begåvats med samma dåliga musiksmak som jag. Eller bara som omväxling från Nuclear Nation i Linköping.

Under fredagen fick jag mitt röstkort till EU-valet i min hand av dejouren några minuter innan helgpermissionen. Detta föranledde att jag sökte några timmar ledigt idag för att åka till svenska ambassaden i Helsingfors. Mina permissioner är tämligen omständliga iochmed mitt dubbla medborgarskap. Med uniform och värnpliktslegitimation åker man kostnadsfritt med fjärrtågen. Att stövla in med densamma på ambassaden kanske inte är världsbäst. Så jag tog med mig civilt ombyte i stridssäcken. Väl framme i Helsingfors letar jag reda på en offentlig toalett, i med ett euromynt och dörren går upp.

Jaha, 1,5 kvadratmeter och blött golv. Inte en chans att jag byter om här. Nödlösningen blev att grönjacka byttes mot civil. Röstningen på ambassaden gick bra mycket smidigare och var avklarat inom några minuter. Gick tillbaka till järnvägsstationen och bytte snabbt över till rätt jacka på tåget.
Dumt egentligen, då vi har runt 30-35 grader varmt om dagarna.

Kommande helg spenderas i Lahtis och nästa vecka ryktas det om fyra mils cykelmarsch.
Dessutom ska jag ta mig tid att läsa försvarsberedningens senaste alster; Starkare försvar för en osäker tid. På återseende!   

fivpl: Europadagen

Veckan har bestått av tråkiga saker man måste göra då man är i AUKII. Dels utbilda sina kamrater på något, då det ingår i ledarskapsutbildningen. Mitt ämne var KvKK, banda ammunition, laddning, patron ur. Det som gör det kul är att man får leka dum rekryt och ställa frågor till sina kamrater som utbildar i sitt ämne. Får man dricka vapenoljan? osv.
Det blev ännu en omgång obligatorisk 200 meter simning vilket är helt ok. Obligatorisk orientering i regn, är inte ok. Inte blir det bättre av att man på en hal spång över en myr, halkar och the rest is history, som man brukar säga på utrikiska.    

Vi fick dock en tablettask var av dejouren i början på veckan att tröstäta ur. Den marknadsförde EU-valet och överlag verkar EU ha en större betydelse här i Finland, jämfört med Sverige. Troligtvis då Finland har Euro som valuta. YLE har har en bra valportal med en valkompass. Sveriges Radio hade "valpejl" till förra riksdagsvalet, men till EU-valet är det stendött. Eurovisionsschlagerfestivalen tycks vara viktigare. Dock finns det flikar hos både DN och SvD. Även vår kapten samlade hela kompaniet på fredagen för att uppmärksamma Europadagen. De då som har otur med helgtjänst framöver inte har någon möjlighet att rösta, utan för därmed rösta i förtid.

Det ska nämnas att jag inte är någon större anhängare av Europeiska Unionen. Främst då jag ser det som slutet, odemokratiskt och korrupt. Vafalls!? Kanske en del tänker, hur man man vara emot Europa? Nu är jag inte emot Europa eller någon annan kontinent för den delen. Jag har inte samma känslömässiga evangeliska religiösa övertygelse att EU är skaparen av evig fred och allsköns andra bra saker. Jag tror inte tyska stridsvagnar kommer med färjan över till Trelleborg om Sverige inte vore med. Tyvärr är det väldigt få som kan debattera EU på ett bra och logiskt sätt. Det är synd att när EU kommer på tal blir allt plötsligt binärt, svartvitt.

Jag var tidigare med i EU:s officiella debattforum Debateeuropa, vilket tyvärr lades ner för några år sedan. Idag finns EU:s community hos Google+ det är en spillra av vad Debateeuropa var. Det är inte ett lika stort hönshus som sin föregångare, om än diskussionerna är på samma låga nivå.

Även om dessa fördomsfria pro-EU människor som vet så mycket bättre än alla andra gärna kallar mig för nationalist och allt möjligt annat. Så kan vi inte komma ifrån detta faktum att dessa även om de tycker EU är bäst och ska bli en stat med armé. Faktiskt inte kommer kunna enas om vilket språk EU-armén ska föra ordergivning på. För deras språk franskan eller tyskan osv. Är ju klart bättre och finare än de andra. Men nej esperanto är ju alla Européers språk, eller kanske latin? Nej, engelska talar vi alla redan så gör ju NATO. Nej, Italienska är så trevligt, god mat har de också. Ungefär så här kan en diskussion se ut. Fliker man att det troligtvis aldrig kommer att fungera. Då är man en nationalist och ska minsann kastas i massgrav osv. Det är alldeles för mycket "Jag är inte rasist men.." när det kommer till EU. Det är ett projekt att kunna roffa åt sig så mycket som möjligt åt sig själv, samtidigt som man kan projicera bilden av att det är bäst för alla. Säger man emot, ja då kan man vara alla möjliga fula saker.

Jag blir trött på den arrogans och högfärdighet som omgärdar det hela. Värst är kanske hur våra tidigare östeuropeiska länder behandlas. De har arbetat upp sig efter ha blivit slagna i spillror av kommunismen. För att mötas av länder i sydeuropa som sitter på stjärten och har tyckt synd om sig själva i 40 år. Eller att Finland kallas själviskt för att de med sina 5 miljoner invånare inte kan gå i borgen för Eurozonens 330 miljoner andra medborgare. Att Island hånades för sin ekonomiska kollaps som inte hade hänt om de var med EU, titta vad dumma de är. Det blev senare knäpptyst där när Island studsade upp som en gummiboll igen.

Helt ärligt är inte detta något jag vill vara med i. Jag tycker att vi ska respektera andra länder, deras invånare och deras beslut. Oavsett om de ingår i kontinenten Europa eller ej. Eftersom jag är en ond nationalist föredrar jag hellre att umgås med utbytesstudenter än med mina klasskamrater. Eftersom jag är en sådan elak nationalist behöver de inte alls vara från Europa utan varsomhelst i världen. Det finns ingen Europeisk kultur eller språk att då på konstgjord väg skapa en europé som sovjetmannen eller übermensch är bara absurd.

Visst kan det verka konstigt, jag som genom mina två medborgarskap är dubbelt så mycket europé än andra kan vara emot det. Men bara en sån sak att jag inte "får" rösta i båda länderna. Finns det någon kontroll? Nej, fungerar som valutaunionen. Inte alls.
Det är enkelt då det finns många andra lösningar än EU-medlemskap. Som EFTA exempelvis, Nordiska passunionen var en föregångare till Schengen. Jag tycker om smarta finurliga lösningar, inga kompromisser som är framtagna långt borta bakom stängda dörrar. Vi är olika, det är inget fel i det. Jag ser ingen anledning att tvinga på någon i kontinentens andra ända något som fungerar här och inte där.

EU värnar om konkurrens så det vore bara bra om EU fick just konkurrens. Man kan börja med att dela det itu. De gamla länderna dvs. väst- och sydeuropa kan ha kvar sitt EU när nord- och östeuropa bygger något nytt. Även om vi här i norr kanske inbillar sig om att vi är med de coola på kontinenten. Så är det närmast så som Silvio Berlusconi yttryckte sig om finsk matkultur. Det blev en god pizza i alla fall.                        

Votewatch, hur röstar våra europaparlamentariker?
Farmsubsidy, halva budgeten läggs på jordbrukstöd se var pengarna tar vägen.

fivpl: Riihimäkis och Signalregementets historia

Eftersom min befattningsutbildning just nu består av mest samma sak vecka ut in och ut. Tänkte jag skriva mer om själva regementet, något som inte blivit av ännu. Mer av inlägg av generell karaktär lär det bli även i framtiden. främst då det är herrejösses säkerhetsklass på min befattning. Vi är inom vår befattning eniga om vår wingman-taktik, att vi tillhör specialstyrkorna och varför är givetvis hemligt.

Från garnisonsområdets öppna del

I permissionslägenheten finns ett exemplar av boken "Riihimäen varuskunnan historia I 1909-1939" (ISBN 951-25-1257-2) som legat och stirrat på mig. Jag har många gånger stirrat tillbaka och lekt arga leken men till slut läst den som en öppen bok. I sanningens namn var det någon av de första helgerna i Finland jag läste den. I brist på annat att göra då jag inte köpt min bärbara dator ännu.


Till vänster i bild den gamla officersmässen, senare signalmuséet.
Till höger nuvarande officersmäss, ursprungligen regementschefsbostad.

Garnisonen i Riihimäki är gammal, så gammal att den uppfördes av Ryssar när Finland var en del av kejsardömet Ryssland. Anledning till att garnisonen uppfördes var att Riihimäki är en viktig järnvägsknut. Byggandet påbörjades 1910 och mellan 1912-1913 uppfördes de sista byggnaderna, däribland kasernen vi beväringar huserar i. Från början var det ett prickskytteregemente, genom åren har dock en rad olika kompanier och bataljoner huserat i Riihimäki. Nuvarande Signalregementet flyttade in först 1944, från Viborg som vi alla vet inte tillhör Finland längre.

Under 1917 efter ryska revolutionen utropar Finland självständighet. Vilket får konsekvenserna 1918 att de ryska soldaterna som finns kvar på Riihimäkis garnison måste utrymmas. De uppmanas istället av Bolsjevikerna att frivilligt gå med i finska inbördeskriget och strida med de röda, mot de vita. Detta var inte särskilt populärt bland soldaterna, även om Riihimäki förblev ett tillhåll för de röda.

Det är först med hjälp av tyska trupper utrustade med pansartåg de vita har möjlighet att slå tillbaka. De hindras först i Jokela (kanske mest känd för skolskjutningen) av en sprängd bro. De fortsätter mot Hyvinge, där de röda tvingas på reträtt mot Riihimäki.

Tyskarna skjuter med kanoner mot Riihimäki varpå en tågvagn lastad med sprängämnen träffas. Följande explosion utplånar hela bangården med räls som flyger kilometer bort och smäll som hörs till Tavastehus. Den 22 april 1918 jagas de rödas fångar ut från garnisonen mellan de båda fronterna under gevärseld. Efterföljande dag har tyskarna tagit över garnisonen i Riihimäki och den tillföll därmed de vita, finska skyddskåren.

Under denna tid fungerade garnisonen som fångläger och vår nuvarande kasern var ett fängelse. Som mest satt 8500 röda fängslade. Efter inbördeskrigets slut fasas fångarna ut och garnisonen fungerar som arméns hästsjukhus. Från 1921 inrättas en radiostation på garnisonen som 1924 växer till en radiobataljon, vilket närmast får ses som en start på signalepoken.

Även om Signalregementet kommer slås ihop med Pansarbrigaden i slutet av detta år. Så kommer de tekniska skolorna bli kvar i Riihimäki tillsammans med ELSOK, centret för elektronisk krigföring. Så ser dessa till att signalepoken inte är död. Vi var således de sista som högtidlighöll Signalregementets årsdag den femte mars.