En tillbakablick. Värnplikten, ett Stockholmssyndrom

Så här årets sista dag kan det vara kul att damma av bloggen med en liten tillbakablick. Den 18de december 2014 muckade jag från Finlands försvarsmakt, det är 10 år sedan. Denna blogg har främst kommit att vara en dagbok från den tiden. Så det har blivit lite av en tidskapsel från en svunnen tid. Vilket även visar på tidshorisonten man får ha över försvars- och säkerhetspolitik. 

Jag hade tänkt att lägga upp detta ett datum närmare den 18de eller kanske rent av den 20de. Dagen då årets kull värnpliktiga muckade i Finland. Men bara under denna tidsrymd fram till nu hände något oväntat. På juldagen gjorde myndigheterna i Finland en bordning av Eagle S. Ett tankerfartyg som tillhör den skuggflotta som Ryssland använder för att frakta olja och därmed runda sanktioner. Dessa fartyg är inte sjövärdiga, oförsäkrade och kan vid olycka leda till enorm miljöförstöring i Östersjön (och andra platser där de seglar). 

Dessa fartyg har dessutom svårt att hålla ihop och verkar tappa basala saker som sitt/sina ankare över viktiga kablar i Östersjön. Kort tid innan gjorde Yi Peng 3 detsamma. Det går att tramsa, testa gränser och säga luften är fri. Men nu tröttnade alltså Finland på dessa dumheter och klassiskt finskt manér tog itu med det koncist. Vilket är en förebild för oss andra länder i Östersjön, där detta bör ske samordnat. Eftersom det är svart på vitt att dessa fartyg uppenbart inte är sjövärdiga så plocka in samtliga. För att statuera exempel för resten av dessa fartyg att de inte har något i Östersjön att göra.

Östersjön är ett innanhav numera omringat av NATO. Så en blockad av dessa hade varit önskvärd. Som under Sexdagarskriget 1967, så stängde Egypten Suezkanalen och 15 fraktfartyg blev fast i Bittersjöarna fram till 1975. Varav två svenskägda fartyg som tillhörde Svenska Ostasiatiska kompaniet och Transatlantic. Detta skedde på andra grunder men visar tydligt vilka konsekvenser det kan leda till. 

Något annat som inte riktigt var på bingobrickan 2014 var Finland och Sveriges NATO-anslutning. Även om diskussionen tilltog efter Rysslands första invasion av Ukraina. Här var Finland återigen heta på gröten och närmast fick bogsera in Sverige i NATO. 

I 2017 återtogs även värnplikten i Sverige efter ha legat vilande sedan 2010. Numera positivt att den inte tar hänsyn till kön utan gäller både kvinnor och män. Norge var dock föregångare och införde detta redan 2015. Andra länder i Europa talar även om detta så som Tyskland och UK m.fl. Finland har varit det enda land i Europa som haft ett försvar idag som ska ta hand om en fullskalig invasion av en stormakt. Sverige har likt en anorektiker bantat bort detta till någon expeditionär förmåga, kallat Afghanistan-doktrinen att Sverige försvaras bäst någon annanstans. Detta i likhet med många andra NATO-länder gjort långt tidigare. 

Idag faller Afghanistan tillbaka i en medeltida teokrati efter USA närmast kaosartade utträde 2021. Även en världsomspännande pandemi 2020 som visat stora brister i civilförsvaret. Att Europa och större delen av världen fått sig en återställare och måste ta tag i detta. Bara en sådan sak som att skyddsrum är lika exotiskt koncept som Systembolaget för många utlänningar. Civilförsvar är i stort sett bortglömt och förbisett av de flesta utom få. Finland och Sverige har ett starkt arv från kalla kriget och goda bergarter att bygga detta i. Israel som ständigt levt med krig i sin vardag, har bunkrar i betong i parker så folk lätt kan fly till vid överraskande raketangrepp. Därtill har byggnader och i även själva lägenheterna i sig skyddsrum man kan söka skydd. 

Detta är i stark kontrast mot sina granne, som trots herrejösses mycket i bistånd, ett helt eget FN-organ. Bara misslyckas med allt och inte klarar att skydda sin egna befolkning. Även utövar terror mot civila, så som sina egna som deras grannländers. Men detta är bara en del i krigföringen, för terrorstater i världen är människor bara brickor i spelet. Vilket även kan ses i Assad-regimens fall och Rysslands hastiga utträde efter beväpnade grupper snabbt fick bollen i rullning i Syrien. 

Vi får heller inte glömma bort att vi människor är människor. Vi tar inte alltid rationella beslut, vi får leva med att vi är mänskliga. Vi får även ha i bakhuvudet att andra människor ser inte vissa andra människor som människor. Vi får inte heller se våld som något dåligt. Då vi ibland med våld upprätthålla vår ordning till ett fritt liv. Att tycka och tänka som vi vill, vi får inte släta över detta. Det är få människor i världen som har det som oss. 

Vi har länge haft denna lyx att slippa behöva tänka på detta. Det är därför bra att man skickat ut handboken "Om krisen eller kriget kommer" och du har lyxen idag att kunna förfasas över att din kissemiss eller söta doggo inte får följa med till skyddsrummet. Vi i Sverige har haft denna frihet i 200 år. Men vi får inte glömma att det finns de som vill oss ont och att du, som civil som far illa först. Detta minns man tydligt i Finland, och om inte det så påminns man om det överallt i samhället. I Ukraina sker detta dagligen i detta nu.  

Det finns trotsallt en stor försvarsvilja i Sverige, som är i topp i Europa efter bl.a Finland. Försvarspolitik har fått ett starkare och bredare allmänintresse. Saker och ting talas det om helt öppet. Försvarsmakten idag redovisar sin operativa verksamhet även saker som tidigare ansågs som otänkbart för 10 år sedan. Som att man idag fotograferar flygplan från främmande makt och helt öppet redovisar detta på nätet. På gräsrotsnivå togs det fram märket "Försvarstwitter" och pengarna från detta skänktes som hjälp till Ukraina. Politiker- och mediaklägget som gärna sätter agendan och diskursen var inte helt nöjda med detta. Vilket var lite som en flashback till 00-talet då försvarspolitiken nått sin absoluta bottennivå.   

Det var under denna tid som försvarsdebatten förekom som en skuggverksamhet på fristående bloggar. Då traditionell media ofta ignorerade detta. Det var även i detta vakuum de största nedskärningarna skedde och slutligen även värnplikten avskaffades 2010. Det var på Twitter och Newsmill som försvarsdebatten demokratiserades och fick komma till tals. Newsmill var något revolutionerande där gemeneman fick komma till tals i artiklar om vad den tyckte var viktigt. Det var här försvarsdebatten kunde föras. 

Så som en tillbakablick, inte på detta år, inte 10 år tillbaka. Utan till 2010. Eftersom Internet aldrig glömmer kommer en artikel av mig hos Newsmill, hämtad genom Wayback machine. Till den tid då försvars- och säkerhetspolitiken var som allra mörkast. När även de mest mörkblåa moderaterna förstod att de blivit rövkrängda av Reinfeldt. En spännande tid. 

Men först vill jag önska er alla ett riktigt Gott Nytt År och med hopp om ett framåtlutat våldsmandat, för fred på jorden.        

Värnplikten, ett Stockholmssyndrom

För några veckor sedan har värnplikten officiellt avslutats i Sverige. Som har varit både älskad och hatad av svenska män eller rentav hyst en känsla av hatkärlek.

 

Publicerad: 2010-07-19, Uppdaterad: 2010-07-19

 

Nedan följer erfarenheter från mina sammanlagt 3 år "på golvet" inom "firman" och hur diverse försvarspolitiska beslut tett sig i min verklighet.

Jag tillika samtliga män i Sverige har haft en stor klump i halsen någongång i våra liv.

Vi visste att det nalkades mönstring men inte riktigt vad som väntade. För min del har dock alltid sambandet med Försvarsmakten varit naturlig. Då jag är född i mitten på 80-talet och uppvuxen i Stockholms inre skärgård. Stridsbåtar, stridflygplan och "bananhelikoptrar" var då en del av vardagen. De syntes men framförallt hördes under dygnets alla timmar. Inte blev det bättre av att far var med i hemvärnet och hade en mängd militära böcker hemma. Innan läggdags låg jag och bläddrade i dem med stora ögon. Jag läste om hur man renar vatten, hur man bygger skydd av möbler och håller sig varm. Jag visste vad det var när hesa Fredrik skrålade måndagar, vad det innebar och var närmaste skyddsrum låg. Hände det en olycka skulle man slå 90000 på den beiga Diavoxen i köket. Allt detta innan jag knappt börjat skolan för jag trodde på allvar att något skulle ske. Ute i samhället såg jag pansarterrängbilar fulla med grönmålade män utklädda till buskage. Tog man vägen genom Myttinge och Rindö till Vaxholm stod det haubitsar på rad som tacksamt fick ett mål att följa när bilen jag färdades i passerade. När mor och jag skulle hämta far från ett hemvärnsmöte, kom vi in i en lokal där alla hade sin skyddsmask på sig. Troligtvis hörde ingen vad den andre sa på mötet och detta kan te sig lustigt idag. Dock som liten knodd var allt detta mycket skrämmande att uppleva. Jag tyckte inte alls om detta, jag ville bara ha fred utan några läskiga gubbar i krigsmundering.

Minnen från Finland

Inte bara i Sverige var det så, utan även i Finland. Då mor är finska har jag släkt i finska lappland, vi åkte ofta dit och hälsade på. Även där var den militära närvaron högst påtaglig. Under varje resa genom Finland hände det att vi fick köra om militära fordonskolonner som höll en inte allt för hög hastighet. Inte bara det utan fick även se stackars rekryter vars fortskaffningsmedel bestod av velociped.

Väl uppe i finska lappland fanns det otaliga lämningar i skogarna efter krigen. Mitt i samhället där släkten bor löper en kedja draktänder, vilket är en del av en stor försvarslinje som löper genom hela Finland. Orten är huvudort i kommunen men det har inte alltid varit så. Huvudorten som delade kommunens namn har jag aldrig varit i. Den ligger fortfarande på fel sida gränsen i nuvarande Ryssland. Rakt över det gamla rostbruna järnvägsspåret dit sträcker det sig ett stängsel. Efter detta tar ingenmanslandet vid, rör man sig där blir man skjuten enligt morfar.

Hos Pliktverket

Jag blev 18 år gammal kom pliktverket som ett brev på posten. Klump i halsen. Värnplikten hade diskuterats från högstadiet och under gymnasietiden. Det var något naturligt och alla ville egentligen slippa. Föräldrar och farföräldradrar hade drömskt suttit och berättat om hur det var när de blev inkallade. Far var fjälljägare på K4 i Arvidsjaur, han förfrös fötterna. Lät lagom lockande tyckte jag även om min far idag inte har några egentliga men av det hela. Det var bara fylla i brevet att man inte hade några allergier och skicka tillbaka till pliktverket.

Så slutligen kom en isande kall och nattsvart novembermorgon. Det var blott några få minusgrader men en sådan äckligt blöt luft som gick genom kläderna och kändes ända in på benmärgen. Den fuktiga luften hade lagt som frost på marken och på Roslagsbanans kontaktledningar. Jag och min far som erbjöd mig skjuts mötte nedfällda bommar vid en övergång. Hundra meter bort stod tåget stilla i ett skådespel av blixtrande och sprakande från strömavtagaren. Vi fick ta en annan väg.

Väl framme hos pliktverket vid Näsby slott. Kom jag in möttes jag av en ung man i min ålder, med bakåtslickat hår. Som redan vid vakten lät ängslig och sa att han ville slippa. Jag himlade med ögonen och tänkte att han kunde spara det till psykologen, istället för att hindra kön. Jag hade läst på brevet som skickats till mig att ta med mig ombyte och mina gymnasiebetyg.

Vi väntade, några var sena på grund av tågen. Vi satte oss i ett rum tittade på film om försvaret. En skåning talade att vi skulle göra vårt bästa och att de var väldigt hårda. Vi fick gå in i en datorsal och göra olika inskrivningsprov. Sedan delades vi upp. Jag gick till en läkare som sa att jag var fullt frisk. Väntande, fick sedan dra i stången, isokai-maskinen. Jag fick prova två gånger och drog en två. Jag hade fel teknik var svaret. Systern sa dessutom att jag skulle slippa få cykla och hon uppskattade en siffra. Redan här började jag tvivla på hårdheten som skåningen hade talat om. Ännu mer väntande och det blev syn- och hörselundersökning till slut. Jag har både felfri syn och hörsel så det var nog det enda jag hade MVG på den dagen. Sedan blev det en ännu längre väntan på psykologen. Väl där fick jag prata om saker i mitt liv, att jag inte var allt för pratglad, rent av en enstöring. Mer en lönnfet datornörd och antihjälte, bara de tjocka glasögonen som fattas. Jag tycker inte om att skada människor och var djupt ångerfull över att golvat min mobbare i sjätte klass. Jag är lugn som en filbunke och jag sa att jag inte var så sugen på lumpen. Men i en följdfråga poängterade om jag inte visste om det var bra eller ej. Samtalet hos psykologen drog ut på tiden och jag var hungrig.

Sedan var det en ytterligare väntat tills jag fick komma till inskrivningsförrättaren. Jag hade inga högre tankar och ville bara äta. Hon var dock eld och lågor och sade att hon hittat den perfekta tjänsten för mig. Jag tvekade och undrade vad som fanns att välja på. Hon visade lite snabbt och sa att de absolut inte var något för mig. Jag fastnade för en tjänst, menig i Armén. Som lät väldigt mycket MacGyver. Hon sa, nej du ska till flygvapnet och bli furir. Jag insisterade igen men hade inget annat att göra än att ge upp så jag nickade instämmande. Gick ut därifrån. Fick en lunchkupong till pizzerian mitt emot, åt och tog tåget till Stockholms östra.

Nere i tunnelbanan gick jag förbi pressbyrån, jag stannade till och tänkte. Då det inte riktigt gått upp för mig att jag var myndig. Jag är arton nu, ska in i flygvapnet och skjuta ak. Jag kan gå in på pressbyrån och köpa mig en folköl. Som någon slags ironiskt firande. Jag lät bli och vandrade vidare. Jag hade svårt att smälta beslutet, särskilt när jag var så otränad och gjorde dåligt ifrån mig på de fysiska testerna. Jag ville gärna tro att min begåvning överskuggade detta.

Terminerna införs

Mina gymnasiekamrater hade också fått sina befattningar. En överklagade sitt beslut, en annan tänkte göra det men hans regemente han skulle till lades ner. En tredje blev flottist och hamnade på Berga. Flottisten och jag fick våra inryck framskjutna ett halvår. Egentligen skulle vi ha börjat efter gymnasiet. Men efter försvarsbeslutet 2004 skulle värnpliktsutbildningen hamna i "terminer" för att passa det civila samhället. Ironiskt nog blev det tvärtom för vår del. Istället för att börja efter skolan som tänkt fick vi vänta ett halvår.

Jag gick således till arbetsförmedlingen efter mitt sista sommarlov. Ingen ville anställa mig som skulle rycka in om ett halvår. Kommunen satte mig på praktik hos en stormarknad och gav mig 2000kr i bidrag varje månad för besväret. Lagom till praktiken skulle övergå i en anställning var det dags för mig att sluta, för att rycka in. Det kanske var bra det för att stapla varor på en stormarknad fem dagar i veckan var det absolut tråkigaste jag gjort i hela mitt liv.

Dagen D kom i mitten på januari. Tåget till Uppsala, bussen därifrån till garnisonen som var en flottilj till 2003. Snö och kallt. Jag språkade med en annan inryckande när vi gick med tunga steg mot gymnastiksalen. Det skulle senare visa sig att han hamnade i en pluton med nära band till min. Den första tiden var riktigt tung för de flesta. Särskilt de som jag inte ännu funnit glädjen i värnplikten ännu. Men det var nog som tyngst för dem som längtat hit.

Ständigt stå och gå, rätt. Göra om, göra rätt. Detta gnatande om att inte slicka på lyktstolpar när det är kallt. Fältmössa, manöverdon, pistong, ruska lång, gång på gång. Stå upp, sitt ner.

Sova fem timmar, marschera, äta gröt, marschera, skura golv och uppställning. Skidor, GAAASLAAARM!!

Jag likt de flesta andra skulle nog kunna skriva en bok om våra egna erfarenheter om detta och det som följa skall. GSU, upphör!

Nu började det hända saker. Befattningsutbildning mot FMTS i Halmstad. Vilket jag tror var det bästa under hela min värnpliktstid. Jag började känna att detta var något viktigt och jag började tycka om det. Jag hade utvecklat en medkänsla med min kidnappare, staten. Vi fick läsa om radiosystem, transmissionsteknik osv. Kvällarna spenderades nere i staden, äta glass, spana damer. Ett dopp i Tylösand, nästintill iskallt i vattnet visserligen. Men jag fick uppleva en stad jag aldrig satt min fot i tidigare. Det var inte bara denna tekniska utbildning som varit mig till gagn personligen. Utan vi fick vara soldater på riktigt, vi ålades ansvar, fick gå skarp "berto". Vakta förråd i mörka småland, leta försvunna personer. Inga befäl som skrek, vi kunde ägna oss åt vår uppgift på vårt sätt men även lära känna varandra bättre. Vi var greppbara direkt och gjorde helt enkelt något produktivt, vi hjälpte samhället.

Vi var inte de ända i där utan vi delade kasern och hade utbildningar med värnpliktiga från andra flottiljer. Även Marinen var med på ett hörn. Som en följd av nedläggningen av verksamheten i Östersund hade all utbildning centraliserats till Halmstad. Logementet brevid vårt huserade flottisterna och vi umgicks en hel del med dem. Även vi flygare, några skulle jag få återse längre fram i "karriären".

Vår plutonchef tittade ner från Uppsala och talade om det nya Nordic Battlegroup eller NBG. Han ville att vi skulle skriva på och det var inte bindande på något sätt. Verkar helt ok tyckte jag och bad om mer information.

Efter sex veckor bar det hem till Uppsala, genast ut på övning. Det var bara att hämta ut väskorna från Halmstad från godsexpeditionen och in med dem i gruppens släp. Detta blev vår första övning i våra befattningar med soldatprov inbakat, visade det sig senare. Två veckor blev det sammanlagt. Lite föda, lukta illa och allmän mental nedbrytning. En i min grupp kastade sitt vapen och slogs med träd, han ville bara hem. Jag satt lugnt på en stubbe med mitt finska manér, beskådade detta och funderade. Vi gick och gick. Gjorde mer än vad jag trodde jag kunde. Jag, killen som alltid blev vald sist i skolgymnastiken. Stånkade på envetet.

Nu var vi riktiga soldater, gruppcheferna befodrades och vi grillade korv. Jag har aldrig sovit så gott.

Efter detta följde en rad övningar på olika nivåer. Jag började tröttna. Vi fick inte göra något utan blågul i krokarna. Pågrund av säkerhetsföreskrifter någon byråkrat på HKV tagit fram. Det spelade ingen roll om vi kunde det vi gjorde bättre än närvarande blågul. De skulle vara där punkt slut, vilket ledde till onödiga enerverande väntetider och spräckta tidsscheman.

Vi värnpliktiga tekniker fick dessutom sitta telefonsupport åt våra befäl som skickats utomlands. De fick inte sakerna att fungera. Vi fick dock inte skickas utomlands för att hjälpa till, även fast vi frågade. "Försäkringsfrågor" var svaret. Det var mycket vi inte fick göra och det kallades "grå arbetskraft". I detta läget tyckte jag det hela var patetiskt och jag gör det fortfarande. Vi fick inte ta eget ansvar för det vi gjorde och vi blev alltid tillsagda var, när och hur något skulle göras.

Efter alla dessa övningar över hela Sverige blev det äntligen muck i december.

Nordic Battlegroup

Första januari började min anställning i NBG. Vilket jag sökt i brist på något bättre att göra.

Jag och alla de andra var del i ett stort experiment. Vi var anställda soldater. Nu var jag med i ett fackförbund för första gången i mitt liv. Vi hade generös lön, bra tillägg under övningsdygn och övertid. Jag fick träffa några av de värnpliktiga jag mötte i Halmstad, igen. De var mina kollegor nu. Detta var en upplevelse likaså. Jag träffade en del "yxor". Som närmast försörjt sig på att åka utomlands genom åren. Hittar de ingen för utlandstjänst, ja då ringer de dem. Jag fick även ta lastbilskort. Men i ärlighetens namn så gick vi mest och drog fötterna efter oss. Dessutom hade vi en rad semesterdagar ingen kunde tvinga oss att ta ut. Under denna tid fick värnpliktskullen efter mig mucka efter halvtid. Bara för att Försvarsmakten skulle ha råd att betala vår semester. Personligen skämdes jag över detta, jag tyckte inte det var rätt på något sätt. Vi gjorde inget ändå och fick betalt för det. Vi kunde inte heller tvingas arbeta med sådant som inte var vår uppgift. Dels var det "grå arbetskraft" för det andra fanns det fast anställd personal som skulle sköta de uppgifterna. Anledningen till NBG överhuvudtaget fanns till var att EU ska ha en snabbinsatsstyrka som skulle kunna sättas in lite varstans i världen. Någon snabb insats var det dock aldrig tal om, då det skulle gå genom ett ormbo av politik innan startskottet skulle gå av. Det skedde inte heller, det var tal om Tchad men amfibie åkte istället.

När detta var slut stod vi alla i en lågkonjunktur. Mina sammanlagt tre år i Försvarsmakten var över. Från att ha sett till att information kommit fram genom elektromagentisk strålning, koaxialkabel och ljusledare. Började jag dela ut morgontidningen.

Pussel och fyrfärgstryck

Hela tiden har jag fått vräkiga påkostade brev i flerfärg från Försvarsmakten om rekrytering, utlandstjänst, ja till och med ett pussel. Beryktade "ÖB the movie" damp ner i brevlådan likaså. Jag tröttnade på detta. Så jag sökte en befattning som specialistofficer. Mot Enköping för diverse prov. Jag fick vatten på kvarn i mina misstankar men jag trodde aldrig det skulle vara så illa. Det var en till person i hela Sverige som sökt samma befattning som jag. På mitt andrahandsval var det sju personer, det räckte inte ens till att fylla hälften av platserna. Det såg riktigt illa ut på många befattningar. Iväg till fystesterna. Klarar man inte 8-8 på beepen är det som sitter ovanför axlarna inget att ha. Vidare till det militära högskoleprovet, MHS-testet.

De har inte hört av sig efter detta och jag hoppas innerligt att jag hamnat i en olämplighetsdatabas någonstans. Så slipper jag all skräppost i framtiden.

Jag vill inte heller vara del av en Försvarsmakt som lägger miljoner på meningslös reklam. Jag vill inte vara del av en Försvarsmakt som marknadsför sig som stekare som åker motorbåt eller poserar framför en skogsbrand. Jag vill inte vara del av en Försvarmakt som får sitt framtida underlag av personal McDonalds ratat. Jag vill inte vara del av en Försvarmakt som gör flash-sidor inte ens de senaste hemdatorerna klarar av. Så jag låter tangenterna gå varma här istället, ty åsikter har jag.

En yrkesarmé har inte visat sig bra någonstans. En fransman jag talade med sa att de funderade på att återinstifta värnplikt i Frankrike. Huruvida detta är sant eller inte, har jag ingen aning om. Uppenbarligen dras man dock med stora vakanser, så även i Sverige. Frågan om man kan införa yrkesarmé på ett "bra sätt" är tämligen omöjlig uppgift. Ingen vet hur det skall göras då det aldrig har gjorts. Att genomföra harakiri utan att det gör allt för ont är en tämligen jämförbart uppdrag. Jag tror ingen har lyckats med det heller.

Jag vill ha en Försvarmakt som är representerad av Sveriges medborgare, män som kvinnor. Jag vill ha en Försvarsmakt som finns tillgängligt i hela riket. Jag vill ha en Försvarsmakt som kan försvara landet i krig och kris. Jag vill inte ha något daltande om grå arbetskraft. Jag vill ha riktig praktik i befattningarna. Jag vill att alla unga skall få möjligheten att växa, känna sig stolta och få en gedigen utbildning. Vad är det för fel på lite tecknat i Anslagstavlan när allmänheten skall informeras? Ett försvar behövs inte endast för väpnade angrepp utan är stor hjälp i katastrofer. I vår nutid har vi sätt hur sårbart vårt samhälle egentligen är. Detta skall genomsyra hela samhället, med skyddsrum, ledningscentraler, livs- och drivmedelslager.

Jag skrattade så jag fick ont i magen när Banverket hade värnpliktiga som skottade spåren. Precis som i forna Sovjet. Libertarianism leder till kommunism uppenbarligen. Detta är ett sätt försvaret skall nyttjas, stöd till samhället. När privata företag åtagit sig uppgiften och misslyckas står vi dock inför ett moraliskt dilemma. Force majeure har blivet mode efter avregleringar.

Värnplikt är ondska?

Något mer som är mycket som är ironiskt med värnplikt. Att tvinga folk till tjänstgöring även om det till och med strider mot FN-stadgar. Kan föra så mycket gott med sig? Jag har inte stött på någon officer som tyckt värnplikt varit av ondo. Istället är det de som aldrig tjänstgjort som inte tycker om det. Liksom jag som finnig tonåring ville ingenting hellre än att värnplikten skulle gå i graven innan det var min tur. Så här i efterhand förstår jag inte hur dum jag kunde vara då. Värnplikten var ett av de bästa sakerna som hänt i mitt liv. Denna ärketyp för ondska, is, hat, gyttja, död och våld är egentligen den bästa vägen för fred. För vem vill bli tvingad ut i krig? Kommer våra framtida politiker tro att det är lika enkelt som datorspelen de växte upp med? Efter påbörjad värnplikt slutade jag fullständigt med Counter Strike, jag vill aldrig se smörjan igen.

Det är dessutom en bro folk emellan. Jag blev själv förbluffad av hur folk av olika ursprung och nationaliteter gärna talar om sina erfarenheter. Bara de senaste dagarna har vi haft amerikaner hemma på besök. De förundrades över vår (numera fd.) värnplikt och talade om hur det var på deras tid i Förenta Staterna. Därtill otaliga gubbar på järnvägsstationer och flygplatser som delat med sig av sina erfarenheter. Även den lokale pizzabagaren från Turkiet fick en drömsk blick när jag sa att jag gjorde lumpen. En lumparepolare berättade även en anekdot när han var till New York på språkresa. Han umgicks inte mycket med fransoserna eller spanjackerna, utan koreanerna. Vilket kan te sig konstigt nu när vi alla ska vara européer och så väldigt lika varandra. Koreanerna hade genomfört sin värnplikt hemma i Sydkorea och han i Sverige. De hade således material till timtals med samtal och utbyta erfarenheter.

Koka kaffe på Skatteverket, inte grå arbetskraft?

Jag har sett en hel del av folk som tycker saker, lattepappor eller vad man nu skall kalla dem. Att värnplikten inte är något bra rent ekonomiskt. Att de som pliktas istället kunde ha arbetat och betalat skatt. Nu är detta helt felaktigt. Många av mina skolkamrater läser på komvux, är arbetslösa, går på bidrag osv. En annan läste en kurs i hela fyra år på universitetet. Mot fyra kurser på ett år, som är den normala studietakten. Vad kostar inte det samhället? All denna ungdomsarbetslöshet hade kunnat stävjas med värnplikt. Då ger man dem erfarenheter, kanske ett körkort eller kunna ta till vara praktik till elektriker, brandman etc. Istället för att ha dessa människor till att koka kaffe på skatteverket.

Så får de lära sig vad de går för, samarbeta, lära sig hjärt-, lungräddning och folkrätt. En rejäl spark i baken och kanske även ett par nya insikter och karriärvägar. Jag vet att många i min ålder och även äldre som skulle behöva detta. Jag vet att jag gjorde det.

Slopandet av plikten var sista spiken i kistan. Nu är det inte bara Moderaterna och alliansen som är skyldiga till detta. Utan även Socialdemokraterna som infört någon form av marknadsekonomi inom försvaret under 90-talet. De har varit nyliberala och konterar runt pengar i ett slutet system.

Försvarmakten är tydligen ett statligt företag eller dylikt, som talar om "kunder" när den säljer sina tjänster till sig själv. Som vanligt, ironiskt nog framstår Vänsterpartiet som försvarspartiet nummer ett. Jag vet dock att jag har större delen av befolkningen delar min åsikt. Även om inte partierna verkar göra det.

Jag läser många av de anonyma bloggare som skriver om Försvarsmakten och kan inte annat än hålla med. Jag är inte anonym och är inte längre en del av Försvarsmakten. Jag är inte heller någon politiker eller mediamogul. Jag har bara tröttnat och kan inget annat göra än att spy galla.

Riksdagsvalet i höst blir blankt, för första gången.

         

                   

fivpl: Muck och om livet i Finland

Detta blir troligtvis det sista fivpl-inlägget. Den första delen kommer vara en liten tillbakablick över året i Finland. Det hade varit bättre att just detta kommit innan nyår, så slipper man nu älta föregångna år nu 2015. Men jag har istället valt att slå ihop det med mina funderingar på förbättringar angående den finska värnplikten, som efterfrågats.

 Igår, måndag ryckte första kontigenten in och detta datum för exakt ett år sedan gjorde jag detsamma. Så något så när lämpligt ändå att detta inlägg kommer på årsdagen. Det har varit lärorikt att få spendera ett år i ett land, jag varken är född i eller har bott i tidigare.

Och visst finns det skillnader mot Sverige även om det stora hela är väldigt likt. Ska ta upp några saker jag hängt upp mig på. Finland är formellt, allt är uppstyrt hur man ska göra. Inte som i Sverige när man bara intutivt synkar in läget och gör något lämpligt. Finns det inga regler så varför inte gå i shorts, barbröstad med en pizzakartong under armen och köpa läsk på affären? Antingen det eller så bara står det still i finländarens huvud. Men det gäller att vara artig som att tacka för skjutsen. Det gör även jag i Sverige när jag åkt exempelvis taxi, i Finland gör man det även på bussen men det blir bara absurt när en del gör det på metron i Helsingfors. Det är inte så att föraren hör och vad säger man? Tack själv, främling som ingen talat med.

Jag har även haft bilen med mig i Finland den sista tiden men även kört våra servicebilar i tjänsten. Övergångsställen. När man stannar för fotgängare som vill korsa gatan, får man se en fullständigt chockad eller förbluffad människa. De står där någon sekund och begrundar detta världens underverk som nyss skett. För att sedan ta sats och tokspringa över vägen som om de blivit jagade av vargar. Jag satt och fnittrade varje gång. Jag kan delvis förstå detta då ingen verkar stanna för fotgängare. Men det skiter jag själv i när jag ska korsa gatan. Jag går rakt ut i gatan med bilister som ibland får tvärnita som följd. Jag går över ändå och ger föraren min iskalla "jag ska skjuta din hund och smörja in din fru i kolasås"-blick. Fungerade varje gång och jag lever fortfarande. Det heter trotsallt skyddsväg på finlandssvenska efter finskans suojatie. Så någon ordning får det lov att vara annars kan man införa från svensksvenskan det mer neutrala tienylityspiste istället.

Alkohol, kan inte skriva om Finland utan att nämna det eller hur? Alko-monopolet är ingen höjdare utbudet är alldeles för smalt för en ölsnobb som jag. Pinsamt att avdelningarna för cider och lonkero är jämnstora. Lonkero betyder tentakel men kommer från engelskans long drink. Som i detta fall är finsk specialité, gin blandat med grapefruktläsk. Det smakar som sockerdricka och hör enligt mig hemma på barnkalas. Av skyltningen av brännvinet på Alko lär no name-märkena Suomi och Leijona vara storsäljare, de kommer tappade på pet-flaska och är utrullade på lastpall i butiken. Vanligast är dock att man ser både ungdomar och slitna medelålders människor släpa på mellanöls Koff-burkar ovarsamt nedstuvat i genomskinliga fryspåsar från mataffären.

Jag var glad när jag kom till Helsingfors från lilla Riihimäki. Men mitt i sommaren hade allting semesterstängt på helgerna, det var varmt och fanns verkligen ingenting att göra. Förutom att bada, vandra planlöst omkring och dricka sig kalaspackad på kall öl. Så här tog jag verkligen seden dit jag kom. Jag har aldrig tidigare druckit så mycket alkohol i mitt liv som i Finland. Att ölen är nästan tre gånger dyrare i Finland än Sverige var inget hinder när alternativet är att sitta timtals att stirra in i en vägg. Att sitta på uteservering, shoppa och smälta in bland turisterna var ingen ekonomisk möjlighet med värnpliktig dagpennig, inte heller valde jag att spela bort dem på ray potti-maskiner. Inte på grund reklamfilmerna för spelmissbruk som ploppade upp på Youtube. Ironi när det finns spelmaskiner överallt. Återigen detta formella att alkohol och spel är dåligt, man ska inte men samtidigt vill man väldigt gärna ha skatteinkomsterna med andra handen. Det är mer ett tillrättalagt sätt att lura sig själv än att faktiskt göra något åt problemet. Det är nästan som att det som räknas i Finland är det man säger när det i Sverige är det man gör, på gott och ont.

Andra skillnader är att i Sverige kan man nästan sätta ett likhetstecken mellan staten och civilsamhället. I Finland känns det mer som att staten är som ett företag bland alla andra, fast med lite mer befogenheter. Som om medborgarna inte utgjorde staten som ett missförtroende dessa emellan. Finland har varit i krig med nästan allt och alla, även med sig själv. Någonstans känns det som om man inte riktigt kommit över detta ännu. När man i Sverige tänker äh vafan lite milis och automatvapen åt alla. Framstår Sverige lite som svenskarna ser på Danmark, avslappnade och tillbakalutade. När man i Finland har ett mer formellt och mer byråkratiskt förhållningssätt. Men ändå mer öppet och enkelt på ett svårförklarligt sätt.

Och kaffet smakade blask! Fast det enda jag egentligen saknade under tiden i Finland var riktig äkta stolt svensk kebabpizza. Finsk kebabpizza vet inte riktigt vad den är, lite åt texmex-hållet kanske. Inte ok, Finland. Något som var bra i matväg var de billiga köttpirogerna som man trycker i för mycket Åbo senap, den eldiga varianten.              



Sista veckan i Helsingfors. Förutom sedvanlig parad, tal, kaffe och munk med en finlandssvensk komiker som stod för underhållningen (på finska). Så var vi även och fikade på vår enhet inne i Helsingfors. Där fick vi väldigt fina ölstop eller glasmugg snarare och ett multiverktyg båda med märket för vårt förband, PVJJK. Vi fick även reda på var vi krigsplaceras. Basker (barett) fick vi inte som i Sverige utan den som ville fick köpa den för €5, jag skippade. Hos Ruotuväki finns en artikel och bild på när vårt kompani lämnar in det sista av våra persedlar. Undertecknad syns till vänster i bild med mössa på huvudet.

Hemförlovningen/muck från Gardesjägarregementet på Sandhamn var nog det enda som fungerat smidigt där. Det var en officer som gått i pension och denne skulle tackas av just denna dag. Så var vi iväg redan vid 11-tiden. Mina kamrater från Signalregementet fick in åka iväg in i det civila förrän efter 20-tiden på kvällen. Många av dessa träffade jag i Stockholm när de tog en kryssning dit. Tiden i Sverige har jag träffat släkt och vänner, som jag inte sett på länge. Packat upp mina saker som varit bortstuvade i förråd, varit på arbetsintervju och bara tagit det lugnt. Givetvis i postfacket hemma i -Linköping låg det inte bara räkningar utan även ett brev från Rektryteringsmyndigheten. Angående repetitionsövningar, välkommen hem liksom. Imorgon börjar jag dessutom mitt nya arbete.

Trodde jag skulle få med idéerna om finsk värnplikt här. Men jag lurades tydligen, det är sent nu så det kommer i veckan, Hursomhelst har detta gett mig mycket ovärderliga erfarenheter och kunskaper som uppsjö valfrinågontingläsaienboknågrapoängkurs på universitet aldrig kan ersätta.

Ovan nämnda stop fylld med mikrobryggerifolköl

    

Gott nytt!

Tomt inlägg. Alldeles för upptagen att njuta av livet hemma i Linköping. ;)

fivpl: Non sequitur

Återigen ett bra tag sedan det blev något inlägg. Det rullar på som vanligt och det är kanske det som är problemet. Det är klurigt då jag inte kan skriva om det jag gör och egentligen vill jag göra annat på helgerna än att skriva.

Det som skiljer sig från mängden sedan förra inlägget är att pluton-, kompani- och bataljonschef besökte oss på vår enhet. De precis som alla andra hade inte aning om vad vi sysslar med. Vi hade förberett oss genom att städa vårt "kontor" eller snarare arbetsrum. Vi hade en fiberpanel som vi skulle färdigställa genom att svetsa på några tiotal meter kabel. Denna skulle senare monteras av oss i ett rackskåp i en byggnad någonstans i södra Finland. Den redan påsvetsade optokabeln skulle sedan dras genom sagda byggnad och termineras i en plastlåda. Detta fall spar det tid och man slipper hantera fibersvetsen på trånga och allmänt bökiga utrymmen, i ena änden i alla fall.

Jag och min "stridsparskamrat" satt runt en timme kring arbetsbänken och väntade på att få svetsa de sista fiberparen. Något som tar några minuter. Detta för att på ett tillrättalagt sätt förevisa ett exempel på hur det kan se ut när vi arbetar. Dessutom är det inte säkert att ens våra chefer får vara på de platser för att se exempel på när vi arbetar in situ. Vi förklarade att detta är bara en del av vad vi gör och ingen plats eller uppdrag är det andra likt. Det brydde sig inte bataljonschefen om, han var mer intresserad om var vi skulle krigsplaceras och vad vi tänkte göra i det civila efter värnplikten.

När det blev min tur att svara. Att jag var från Stockholm och läste statsvetenskap på universitet. Så kunde man skönja på överstelöjtnanten att ekorren i hjulet plötsligt fått ett slaganfall eller dylikt. Det hängde inte ihop tydligen i någon form av logisk tankegång men det kom inga följdfrågor, så vi fortsatte med vårt fibersvetsande.

Jag har under min vistelse här alltid legat lågt, då jag vill att det ska bli så "äkta" som möjligt. Inte skyltar en matrecensent på restaurangen hen äter på att så skulle vara fallet, inbillar jag mig.

Under veckan har jag även råkat ut för min första nykterhetskontroll ute i trafiken. Eftersom vi har vanliga civila bilar i olika färger och former. Så blev vi invinkade och stoppade som alla andra. Polismannen blev förvånad att vi satt där uniformerade och undrade om vi var ute på jobb. Jag svarade ja och blåste snabbt i plaströret han hade förberett. Polismannen slog aldrig igång alkoholmätaren utan sa att vi gör det här för syns skull. Då det antagligen sett märkligt ut om vi bara blev förbivinkade efter vi stoppats.

Som i Sverige är det täta skott mellan civil och militär verksamhet. Civila polisen har ingen rätt att hindra vår verksamhet utan det står militärpolisen för. Hade någon av våra civilanställda framfört fordonet hade det varit en annan sak. Men så ser det ut på vår enhet och det har med Ålands demilitarisering att göra. Så det finns en snårig logik där i balgrunden ändå.

Nästa vecka kan jag skryta med att jag är ledig. Så jag har äntligen en möjlighet att ta mig till Försvarshögskolans bibliotek! Tips på annat man borde se och göra i Helsingfors under veckan emottages tacksamt.    

fivpl: Veckorna går fort

..Lite för fort ibland, nästan. Idag är det blott 39 dagar kvar till muck eller ohi on. Anledningen är nog att det har varit fullt upp med resor till olika platser för diverse arbeten. Samt att jag kom tillbaka från Sverige efter två veckors semester där. Som givetvis spenderades med vänner eller bara ta det lugnt, utan en tanke på att skriva något här.

För en månad sen genomgick vi även militär fordonsutbildning med körprov. På måndagen hade äntligen mitt tillstånd kommit. Hyffsat sent med tanke på att vi frågat om det redan i somras. Nåväl nu får jag köra personbil i Finlands försvarsmakt en rågad månad iallafall. Mitt svenska militära förarbevis för både person- och lastbil tog jag 2007 och det är giltigt fram till 2015.

Köra bil har jag fått göra hela veckan. Extra spännande när första snön föll över Helsingfors och tjänstebilen fortfarande hade sommardäck på. Som sig bör är första snön en överraskning så fredagen spenderades således med att byta om till vinterdäck på enhetens samtliga släpvagnar.

Under torsdagen flaggades det friskt med de finska färgerna. Ironiskt nog för Svenska dagen, detta är Finlandssvenskarnas "nationaldag". Lite som Gottlunds dag vilken jag skrivit om tidigare.

Sedan har jag även blivit intervjuad och fotograferad av tidningen Ruotuväki. Som antagligen kommer att publiceras i januaris specialnummer.

Sist men inte minst har jag beställt hemresebiljetter till Sverige, Samt sökt lite jobb, tycker det känns rimligt att skaffa ett heltidsarbete och läsa distans- eller frikurser på universitet istället. Det är ändå statsvetenskap vi talar om och inte raketforskning.

På måndagen lär vi få finbesök på enheten samt att det börjar ryktas om flytt. Får se om kommande veckor blir lika hektiska. På återseende.

fivpl: Ruinturism

Hela september har istortsett bestått av kommendering till annan ort med mycket resande som följd.

En pjäs på Väster Svartö med Helsingfors i bakgrunden.

Därav har denna blogg inte uppdaterats i den grad jag vill. Under helgerna passar jag helstpå att göra annat än att sitta och skriva här.

En sådan sak var att åka till Sveaborgs fästning för en heldag med besök till bland annat krigsmuséet Manegen. Som har fritt inträde för oss beväringar. Ut till Sveaborg tar man båt som ingår i HSL/HRT lokaltrafik. Hade jag varit där i tjänsten, finns det även i servicetunnel som går dit.


Överlag tyckte jag det var för "turistiskt" inte var något särskilt men det är en smaksak. Jag är mer intresserad av Skanslandet på andra sidan det smala sundet Gustavssvärd. På bloggen finskspråkiga Esoteerinen maantiede finns bilder från Skanslandet (och andra spännande platser). På finska Yle finns det en mycket bra karta över intressant bunkrar och krigsminnen, "missä Suomen sodat näkyvät?"

Även i vårt kontor finns historiens vingslag. En annan manege brevid huvudstaben som är tänkt bli museum även det. Nu för tiden en bastard med fint yttre, då det är något så udda som en manege som byggts om till parkeringsgarage. Hos Senatfastigheter finner man mer info om Gardesmanegen (PDF). Googlar man på "Kaartin Maneesi" hittar man dessutom en rad spännande ombyggnadsförslag från en rad internationella arkitekter. Om det har att göra med att Finlands arkitekturmuseum ligger rakt över gatan vet jag inte.

Detta tycker jag illustrerar stora skillnader mot Sverige. Där man oftast byggt upp något från scratch för dyra pengar. Sedan tragiskt för samma dyra pengar avveckla och radera det från jordens yta. Eftersom jag har växt upp i Stockholms inre skärgård finns liknande försvarsanläggningar även där. Som Vaxholms fästning exempelvis men främst mindre kända anläggningar. Batteriet i Torsberg på Värmdö som inte ens finns kvar idag, vilket fick konsekvenser för faunan enligt lokaltidningen NVP.

Det som inte är fint nog för Statens fastighetsverk lämnas inte bara mot sitt öde som i Finland utan faktiskt förstörs och plomberas i någon form av ivrig historieförnekelse eller omskrivning. Som tur finns det nördar som skriver på wikipedia om "Stockholms fasta försvar" men mycket av det är förstört idag, om inte så imorgon.

Valvaka

Jag tänkte skriva ett inlägg på Facebook men förstod rätt omgående att dess längd skulle passa bättre som blogginlägg. Detta är rent personligt som jag kände jag borde få ur mig, rakt från hjärtat.

Jag önskar jag kunde känna den glädje, gemenskap och kampanda som de partipolitiskt aktiva sprudlar av. Jag önskar att jag bara tyckte precis som alla de andra i "mitt parti". Att jag kunde se ner på och tala ont om det andra partierna. Hitta småfel, dra alla över en kam, ni är alla likadana och vi! Vi är så mycket bättre.

Egentligen önskar jag inte alls det. Jag önskar vi istället kunde diskutera frågor i sak som vuxna människor.
Nu är det inte så. Jag har aldrig varit med i ett parti och troligtvis kommer jag aldrig bli det heller. Jag gillar säkerhetspolitik, det är anledningen till varför jag började läsa statsvetenskap och varför jag inte är partipolitiskt aktiv.

När andra hetsar varandra parti mot parti, grupp mot grupp, tro mot tro. Har jag fått lära mig att samtliga medborgare är lika mycket värda och att vi har ett gemensamt mål att ta hand om varandra. Det kan vara en generationsskillnad, jag har inte vuxit upp i "samma land" som mina yngre studiekamrater exempelvis. Samtidigt finns det jämnåriga och även äldre som inte har någon idé.

För ganska precis 10 år sedan blev jag en av få, mot min vilja, utvald att genomföra värnplikt. Med hot om fängelsestraff lärde jag mig skjuta, döda och överleva. Samtidigt som jag blev skolad i mänskliga rättigheter, första hjälpen med mera. När andra 19-åringar satt och planerade studier eller utlandsresor. Gemensamt med dem var jag också ute en fredag kväll. Inte på en bar eller klubb, vi i beredskapstroppen gick skallgångskedja och letade efter en självmordsbenägen tonåring som rymt hemifrån.

Jag kände mig inte kränkt eller orättvist behandlad av detta. Så här i efterhand var nio år av skolplikt värre än ett års värnplikt. Visserligen var värnplikten mycket hårdare fysiskt och mentalt, men alla respekterades och ingen blev mobbad oavsett klädstil, ursprung eller samhällsklass. Detta idag säger vår nuvarande statsminister var dåligt och värdelöst. Jag, min far och så många andra män, därtill kvinnor som frivilligt ställt sig till förfogande är inte värt något, ett särintresse.

Istället infördes det på ideologiska grunder nya toppmoderna frivilliga försvaret och värnplikten lades i träda. Denna reform har precis lätt till det vi motståndare debatterade vilt innan införandet. Det är ineffektivt, övas inte och kommer aldrig kunna komma att fungera fullt ut utan tillförsel av extrema mängder pengar. Vem vill dessutom ta ett sådant underbetalt lågstatusyrke och samtidigt ses ned på av både regering och folk i allmänhet?

Detta är anledningen till varför jag valde att åka till Finland för att genomföra värnplikt på nytt. För att se hur det fungerar, ta intryck och få idéer hur man kan försöka förändra personalförsörjningssystemet i Sverige. Jag blir rörd när jag tänker tillbaka på alla de gånger här i Finland. Som vilt främmande finländare jag pratat med blir skakiga, glansiga i ögonen och säger uppriktigt "tack" när de skakar min hand eller kramar om mig. När jag förklarat för dem varför jag är här.

Finland har verkligen fått kämpa för sin självständighet och medborgarnas rösträtt. Man vet till skillnad mot Sverige att det har ett pris och inte kommer gratis. Under min tid här i Finland har ett av våra grannländer invaderat Ukraina. En av de största bränderna, skogsbranden i Västmanland. Frivilliga och brandmän slet, bara för att höra att de inte gjorde ett tillräckligt bra jobb. Reinfeldts sovande folk har inte vaknat ännu. Istället är det stora nyheter #knuffgate när Löfvén avvisar Lööfs kränkning av dennes luftrum.

Jag kanske är ond, krigisk, tappad i golvet, en förtryckande "vit man" och att världsfred når man genom att lägga sig under ett flygplan på museum. Men tyvärr fungerar det inte så att man bara diskutera saker, ta avstånd eller tycka att "någon" ska göra "något". Som vänstersidan tycker.

Inte heller är högersidan något att ha. Då man ljuger folk rakt upp i ansiktet och kallar nedskärningarna för satsningar. Men en stor del är bara okunniga, lite som ett glatt efterblivet barn som klappar en katt mothårs. En del tycker det bara är nimby.

Jag respekterar allas rätt att uttrycka sig och oavsett vad ni röstat på idag. Men jag skäms över mina landshenar när ni istället debatterar lyxproblem jobbskatteavdrag eller kvotering av styrelser. Blockpolitiken i Sverige har effektivt dödat säkerhetspolitiken. Även om jag vet att det är ett val på pest eller kolera. Så sitter jag här framför valvakan och har en liten gnutta hopp om att vi spräcker blocken. Så kan vi enas om att oavsett vad ni tycker, vilken -ism ni tillhör. Att det är allas våran skyldighet att försvara denna rättighet tillsammans. Idag är det ingen som gör det...