måndag 14 juli 2014

fivpl: Finland vs. Sverige

Av rubriken att döma har dock detta har inget med ishockey att göra eller vem som har flest kanoner. Syftet med hela min vistelse här i Finland är främst för att hitta ett personalförsörjningssystem som fungerar. Här kommer skillnader mellan Sverige och Finland tas upp. Det är dock inget jag kan göra själv blott med mina upplevelser och erfarenheter. Så jag ser gärna att ni läsare delar med er av era erfarenheter och har ni frågor ställ dem. Jag är inget orakel och vet allt om vad som är intressant eller viktigt.

Men först veckan som gick.

Nu har årets andra kull inryckande varit på plats i en vecka. Smått roande att återigen se de småvilsna marschera omkring. Försöka sig på en honnör när de möter en osv. Hittills har jag inte behövt tillrättavisa någon och har egentligen ingen lust eller behov av det heller.

Vi håller oss för oss själva och vi syns bara då vi är ute på jobb. Vilket även det lockat intresse när de nya rekryterna marscherar förbi kan man se dem spana in vad vi gör. För att snabbt vända huvudet framåt när man kastar ett öga åt deras håll. För tänk om den läskiga undersergeanten blir arg och börjar skälla på en. Vad är det för mystiska hemliga saker de sysslar med där i plåtskåpet. Det är något det flesta undersergeanter inte heller vet, då vi är helt avskilda den vanliga verksamheten med egen kasern. Verklighetstrognast beskrivning av vad vi gör är nog musikvideon till Antiloop -Start rockin', vill jag föreställa mig.  

Även det kompani vi officiellt tillhör har det svårt med oss. Eftersom vår pluton har en sak gemensam och det är att vi alla är ute på äventyr titt som tätt. Således är det svårt för byråkratin att beställa mat åt oss hos Leijona caterings matsal Sahara. Varpå vi blev tillkallade till möte på fredagen. Det lades fram en del förslag. Varpå till slut jag undrade hur vi skulle göra med min befattning. Som där på morgonmötet inte visste om vi under dagen skulle äta på Sahara i Sandhamn, Huvudstaben inne i stan, någon annan garnison eller spara kvitton från valfri lunchrestaurang. Särskilt när beställningarna ska komma senast två dagar i förväg. Mötet dog ungefär där, befälet kliade sig i bakhuvudet och vi alla fick dra iväg till våra respektive sysslor.

Jämförelse

Det är svårt att jämföra med tiden i Sverige med denna specialistbefattning jag innehar i Finland. Men överlag efter detta halvår känns Finland mer formellt och fyrkantigt. Det kan ha att göra med att jag var i Flygvapnet i Sverige. Flygvapnet är som samtliga försvarsmakters sladdbarn, om man får uttrycka sig så. Även att det kan ligga något i skiftet från invasionsförsvar till insatsförsvar. Då själva utbildningsstrukturen är annorlunda. Då Finland prioriterar större förband när man i Sverige under min värnpliktstid där (2006) prioterade att bygga färdiga enheter, som skulle kunna sättas in varsomhelst i världen. Någon äldre än mig får gärna fylla i hur det var förr.

Överlag tycker jag utbildningen i Sverige var mer "sissi" som man säger i Finland. Vi skulle överleva själv eller som stridspar i skogen, inriktade på gerillakrigföring. När man i Finland fokuserar på plutoner och brigader. Under lektioner har mina tankar alltid vandrat iväg till Full metal jacket som får bli "veckans filmtips", denna bloggs lilla tradition. Särskilt denna scen tycker jag visar skillnaderna väl. I Sverige var min uppgift att resa rörliga master med radiolänk eller rundradio. Främst för att kunna hålla samband med våra stridsflygplan i luften och förse dem med radarbild, ersätta fallna telenät eller rundradio till allmänheten, tänk psyops. Det var min uppgift tills jag skulle dra mitt sista andetag och även om mitt sista vapen var att kasta kottar. I Finland förutsetts närmast ett frontkrig mot en angripare där samtliga underofficerar ska kunna ha befälet över en pluton. Det syns även markant på satsningarna i Finland där man satsar på armén, markstridskrafterna. När man i Sverige haft en marin och ett flygvapen som varit ett av de större i världen. Då Sverige främst haft en gräns bestående av luft och vatten mot den så kallade "stormakt Röd".      

I Finland utbildas olika befattningar separat när man i Sverige utbildar en pluton med olika befattningar. När jag lumpade i Sverige var de första som genomgick det så kallade treterminssystemet (PDF). Därefter en tredje frivillig termin, som i mitt fall innebar två år i svenska Flygvapnet och Nordic Battle Group.Vilket under värnpliktstiden innebar att samtliga oavsett befattning (mening som sergeant) gjorde 11 månaders tjänstgöring. Från tidigare 15, 12, 11, 9, 7,5 och allt vad det nu var. Inrycken var lagda så att de med längre befattningstid fick ett försprång. I Finland har man två inryck per år där de som blir utvalda till underofficerselever och reservofficersaspiranter har ett halvårs försprång innan de utbildar nästa inryckningsomgång. I Sverige under min tid var officersaspirant något man fick söka själv efter fullgjord värnpliktstjänstgöring (beväringstjänst, på finlandssvenska). Måste ändå säga att jag var oerhört imponerad av de finska aspiranterna jämfört de svenska.

Det märks tydlig skillnad i vilken typ av försvar dessa två länder valt. Även om det i sig inte betyder att de har mycket att lära av varandra. Överlag tycker jag Nordiska försvarssamarbetet Nordefco får mer uppmärksamhet i Finland än Sverige. Men det måste närmast bero på att försvaret är en större del av samhället och inte ett "särintresse" som det blivit i Sverige. Det är även enkelt att fortsätta inom det finska försvaret om man så vill, som utbildare eller som insatssoldat. Även repetionsövningar anordnas vilket inte hänt i Sverige sen 90-talet. Det binära som genomsyrat den svenska omställningen saknas fullständigt. I min mening är Sverige inte annorlunda än de andra Nordiska länderna, för optimal personalförsörjning behövs värnplikt. Frågan är bara hur ska den se ut?  



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar